Bort...

Krossad
Bortslängd gammal vara
Förpassad till kylan
Står på knä, i krossat glas
Men känner ej hur blodet lämnar kroppen
Tom
Likgiltighet till alltet
Aldrig mer
Jag blöder ut
Lämnar det bakom
Så hjärtat kan sluta slå

En sista natt...

Han la sig sakta ner för att sova. Men tankarna var många, och hatet stort. Besvikelsen som växte för varje andetag kändes som ett sår som bara vidgades. Han vägrade acceptera det hela. Men han visste att det var över, och en del av honom var glad. Nu visste han vad som gällde, och hon var borta från hans liv.
Han suckade, för han visste att han inte skulle få nån sömn denna natt.

Han förstod inte hur känslor som funnits i över två år, kunde dö bort på en vecka. Hur tårarna som föll, och hur kaoset som bildats kunde dö ut så fort. Hur de kunde ersättas snabbare än regndroppen faller.

Var allt så falskt? Så ytligt? var alla dessa känslor spelade?
Vad sa det om honom? Hur kunde han fastna för något som inte ens fanns?
Om detta var hur det var menat för honom, varför skulle han då utsätta sig för något sådant igen?

Han suckade igen, bestämde sig för att han visst det kunde sova. Nu fanns det inget hinder längre.

Han la sig på sidan och sträckte sig efter kniven...

Krist

Skänk mig lögn, tala om död, skräm mig lydig, piska min rygg, döda min dröm.
Prisa herren; Jesus Kristus - Lögnens fader

Luguber

I ett hav av plågor
Släcker jag min törst
I ett moln av aska
Färdas jag likt pest
Mitt namn är frälsning
Jag har kommit för er

Mörka spår mot intet
Följer efter mig jämt
Luft fylld av avsky
Inandas jag varje dag
Mitt namn är domedag
Jag har kommit för er

Regn av brännande lava
Renar mig från mitt skinn
Solen gråter flammande lågor
För den ser allt som sker
Kalla mig fördömelse
Jag har kommit för er

Skepnader som ingen ser
Leder mig vilje inom dig
Trasiga hål som ler
Marken växer neråt
Jag kallas för slutet
Jag har kommit för er

Tvång

Jag tvingas mot min vilja att öppna ögonen igen
Det värker och alla mina sinnen säger; nej
Låt mörkret vara totalt, låt allt vara dött
Jag vill ignorera allting, allt som finns
Men hur mycket tvång jag än brukar mot mig
För att låta ögonen förbli slutna, så öppnas de
Jag tvingas inse mot min vilja, att allt är rött
Blodet smakar inte som det gjorde förr, inte nu
För när närheten blev din, fanns jag inte mer
Jag är ej den som tvivlar, jag vet att detta är smärta...

Hantering av friktion

Det skaver inombords och hela världen verkar plötsligt le mot mig
Hånfulla leenden fyllda av förakt, aversion och skadeglädje
Jag ruttnar långsamt bort med vilje, för att slippa vara till
Jag slår näven hårt mot mig själv, ihop om att krossa smärtan
Men smärtan försvinner ej, så jag slår gång på gång, allt hårdare
Men ingen hjälper, för glädje är nu för evigt borta, för all framtid
Det var mitt val, och jag ångrade det aldrig förrän ångerrätten försvann
Le då ditt as, för jag orkar inte ens se på, så le ditt jävla as
Friktionen tar död på mig, och jag orkar inte ens yttra min mening om det
Vi måste prata om det, säger du, men du vet inte vad det skall pratas om
Även om jag vet, så håller jag tystnaden tätt intill, för jag hatar friktion
Den som du så ville ha, jag hatar friktionen, men den finns ändå alltid kvar
Jag blundade aldrig, jag såg allt som skedde, det som du inte visste om
Men mina känslor har vänt sig ut och in, kräks av denna åsyn framför mig
Jag kopplar bort allt på nytt, låser in mig själv och sys fast mina ögon
För jag vill inte vara kvar, jag vill slippa vara, jag vill att världen ska dö
Jag vill att världen ska dö, och att den ska ta dig med sig...

Radera

Jag smeker denna värld ömt medan jag ligger blödande
Livet bleknar bort inuti ett helvete skapat av mig
En gången illusion, en integration av värdighet och integritet
Där jag är centret ni allihopa kretsar runt omkring
Jag sprider det över mig, frön sådda djupt in i psyket
Men glädje samt lycka, är för evigt dömda att dö
Skapa mig aldrig mer - töm mina ådrar, spräck min skalle
Radera mitt liv - för jag är mitt eget privata helvete
Ruttna bort - Blekna min avsky

Allt ni gav

För allt ni gav mig
Var inget jag ville ha
För allt ni gav mig
Var ej nog för mig

Saknad av tomhet

Förringad känsla av likgiltighet
Apatiska tankar om evig glömska
Tomma leenden utan innebörd
Tysta samtal om ingenting alls
Oförmögenhet att förstå helheten
Onekligt förfalskat yttre skal
Tristess av vardagens ytliga val
Vägskäl där ingen väg någonsin blivit vald
En Känsla av tomhet - Avsaknad av allt

Likt en sten

Bänken började kännas hård under honom. Solen var på väg ner och folket som lät i bakgrunden var avlägsna. Vattnet skvalpade mot stenstranden. Han höll sig borta från sandstranden, människorna.

Hur blev allt så här? Frågade han sig själv, men som vanligt utan svar. Samma fråga som han ställde sig själv varje morgon han vaknade. Vad gjorde han för att komma hit?
Han intalade sig att det inte var så farligt.
Det kanske inte var livet han önskade sig... men sen igen visste han inte ens vad han önskat sig för liv.

Han suckade och böjde sig ner och plockade upp en sten från den steniga stranden. Han betraktade stenen som var kantig trots sitt liv så nära vattnet. Så nära, men ändå så långt borta. Så felplacerad, ofullständigt, på något vis. Var det hans öde? Oförmögen att smälta in, fast utan att bli sedd.

Han såg ut över vattnet. Undrade varför han funderade på att kasta ut stenen egentligen. Det var väll så man gjorde? När man satt vid stranden, kasta en sten i vattnet, njut av livet. Njut?

Han kastade stenen mot vattnet, för att smälta in?
Det var ett uselt kasst, avspeglat från hans liv?

Innan stenen landade visste han att den inte nådde vattnet, och han suckade uppgivet redan innan stenen landade bland de andra stenarna på stranden.

Han såg på stenen där den låg, omgiven av andra stenar. Inte ens detta kan du göra rätt?

Hans händer skakade när han kände hur denna sten symboliserade hela hans liv. Hur allt han nånsin gjort, varit så nära, men aldrig tillräckligt. Vad fanns det kvar? Varför var det alltid så här?

Han bet ihop sina tänder, hårt. Han kände inte ens att en hudbit från hans läpp hamnat mellan förrän blodsmaken spred sig i hans mun.

Avlägsna minnen och drömmar, alla fallna likt stenen, strax innan sitt mål. Dömda att ligga kvar, smälta in i omgivningen och låtsas vara en i mängden. Så olik de andra, men ändå tagen för en i mängden.

Han reste sig upp, benen kändes skakiga, han hade suttit ner länge. Han gick fram till vattnet, böjde sig ner och tog upp stenen där den låg, precis utanför vattnets räckvidd.
Han kastade den så långt han orkade, han önskade att det varit längre än det faktiskt var.

Han såg hur den föll ner i vattnet, likt en stor regndroppe. Han stod där och kände en tomhet växa inom honom. Precis som om stenen var han själv, och han nyss kastat bort det av honom som betydde något. Stenen hade fortfarande inte sjunkit till bottnen när han började ta av sig sina skor, följt av sina strumpor. Han kavlade upp byxorna, en liten bit, men sen hejdade han sig.

Medan stenen la sig till rätta på bottnen så gick han ut efter den, med långa steg. För att aldrig återvända.

Främling

Främling leker med tanken, om att förgöra, förstöra
Likvidera det främmande, som ej vill känna av honom
Psykiskt instabil, en bomb på väg att falla, utplåna
Avfyrad, försent att tänka om, avgrund i hans blick
Fel, främling överallt, dömd att låsas in, för alltid
Blunda inte, slut aldrig ögonen, du är redan död
Falsk sinnesbild, skev verklighets syn, avliden
Sex fot ner, där vilan infinnes, längtan, avskyn
Främling för allt, avskydd av mig, och även av dig
Jag slutar existera, främling, det är vad jag är.

Hål

Det är ett hål i min vägg
Eller mer en begynnelse till ett hål
Väggen tillät aldrig hålet att bli till
Så det är inte ett äkta hål
Men det ser ut som ett hål
Fastän det bara låtsas vara ett hål
Jag kallar det ett hål
För jag vill att det ska vara ett hål
Men mina väggar motarbetar min vilja
Jag avskyr mina väggar

Borta

Han ställer frågorna om och om igen.
Utan att yttra dem, de rullar gång på gång i hans undermedvetna.
Han kan alla frågorna utantill, men inte ett enda av svaren.
Frustrationen han känner över sin egen inkompetens växer sig starkare.

Han vill tillbaka, men klarar ej av att ta sig tillbaka.
Han ser hur det som en gång var ser honom för något han inte längre är.
Hur han önskar sig själv vara det som de vill se.
Men han har redan gett upp den individen som inte längre finns.

Han gråter inte, för tårarna är ingen del av hans liv.
Han ler inte, för skratten är inget som når honom längre.
Han lever inte, för han begravde sig själv för länge sen.

Ibland

Öppnade min handled idag
Jag antog att det var för att se efter, om mitt blod rann på samma vis som ditt.

Räknade mina tår idag
För att se om något saknades, något befintligt, eller ej.

Frågade mig själv efter mitt namn idag
Vet inte om jag svarade ärligt, oförmögen att se genom mina egna murar.

Drömde om döden inatt
Han vägrade skaka min hand, rädd för att ta med mig hem.

Öppnade upp din handled igen
Ditt blod bildar inte de mönster som mitt, känner mig fundersam.

I väntan på att bli begravd

I denna egenhändigt skapade grav
Jag känner svalkan från min egen död
Ser passivt på hur allt passerar
Hur liven runt mig ej tar del av mitt
Molnen hånar mig och skänker mig regn
Jag blundar och hoppas i hemlighet
Hoppas att dessa droppar fyller min grav
Skänker mig den död jag redan har
Slutar andas för att slippa luften
Jag ligger tyst, stilla och tigandes
I väntan på att bli levande begravd