Evig aska

Jag ser dem alla dö
Med ögonen slutna
Färgas allt till rött
Döden andas mig
Jag dräper evigt
I allt hat jag är
Evig förruttnelse
Se vad jag skapar
Världen är aska

Snötårar

Ligger i en snödriva och ser världen passera förbi
Molnen gråter sina snötårar över mig
Jag sluter ögonen, och världen står still med mig

Bölden

Det började en kväll likt alla andra. Han var förvånad av den ömmande känslan som växte sig allt starkare på sin högra axel. En svullnad var det enda som syntes i början, men svullnaden blev med tiden en utväxt. En böld som växte sig allt större. Likt allt övrigt i hans liv, så tog han ingen notis av detta. Hur stor bölden än blev, så var den enbart en del av hans miserabla liv. Precis som när hans katt hade dött var det inget som fångade hans uppmärksamhet.
Det var längesedan något hade väckt hans känslobank. Han kunde inte minnas senast han inte nonchalerat det som skett kring honom. Inte ens doften av rutten död i hans närhet hade fått honom att reagera.

Utväxtens ömmande känsla omvandlades med tiden till en slags avdomnad närhet. Men avdomnade släppte stundtals och den smärtsamma värken höll honom vaken mer än en natt. Han undrade tidvis vad det var som fått bölden att börja växa, och hur länge den tänkt sig fortsätta växa.
Med smärtan kom också en känsla av absurd tomhet. Något han inte kunde förstå, för när han kände efter kunde han inte känna efter. Det var längesedan han hade försökt känna efter. De få gångerna han kunde minnas att han hade gjort det medvetet hade han alltid ångrat sig. Men nu när han av något obestämt skäl inte kunde känna efter så kändes det fel. Inte likt den lyckan han hade trott sig få genom att ignorera sitt inre tidigare.
Han vaknade kallsvettig mitt i nätterna, de nätterna han väl fick någon sömn.

När den enorma bölden växt sig så pass stor att han inte längre kunde vända på sitt huvud så gick han för att se sig själv i spegeln. Den enda i hans hem som fortfarande var hel.
Utväxten täckte hela hans axel, och han antog att han borde känna en panikartad känsla i bröstkorgen. Han betraktade sin missvårdade spegelbild och inväntade känslan. Men den kom aldrig.

Det hade gått tre månader, då han vaknade skrikande. Den värkande plågan hade ersatts av en intensiv smärta som om all vävnad i hans axel slets itu. Varje muskelvävnad, alla nerver, allt revs sönder. Det kändes som det kokade i den vibrerande utväxten på axel och han kunde känna hur det bubblade vilt där inne.
En viskande röst hördes i hans inre, men smärtan och hans egna skrik gjorde det svårt att tyda den. "Du ville så gärna slippa oss. Kärlek, hat, alla av oss som du har förkastat. Nu får du din önskan uppföljd, för vi vill inte heller ta del av dig. Din självömkan och din smärta är alla av oss som önskat att stanna. De var de enda du ej försummade..."
Mer lyckades han inte höra för svulsten sprack, slet sönder hans axel så att hans arm kastades bort från hans övriga kropp. Små kryp som inte liknade något han tidigare sett kröp bort från hans döende kropp. Han visste vilka de var. Han kunde deras namn. Men han sa dem aldrig.

Medan han låg döende, och såg hur blodet rann från hans kropp mot den avslitna armen vid hans sida, försökte han än en gång känna efter. Trots att han visste att det var förgäves. Allt han var förmögen att känna var sin liderliga självömkan och den intensiva smärtan som sakta lämnade hans kropp. Snart var han bara en död massa. Asföda för vilket djur som än fann honom först.
Han försökte gråta, men kunde inte.

Tapeter

Varför känns jag så fel, i mitt eget hem?
Varför växer denna klumpen i min bröstkorg
Varje gång jag stirrar på väggarna som omger mig
Jag smeker dessa förfall omkring mig
Kommer till en djupare insikt
Jag avskyr mina tapeter.

Ett nytt liv

Avlägsna alltet
Sorgen jag för mig själv behåller.
Karva av allting
Galenskapen jag har inom mig.
Vittra samman
Lämna inget spår av mitt liv.
För här skall det allt sluta
För här skall det allt börja
Mitt liv för ett nytt
Må det nya inte vara jag

I den tysta tomheten

Inuti den döda tysta natten
Kysser jag min egen himmel
Skapad av alla udda drömmar
Förlorad i evigt tomt mörker
Välsignat var detta tidvatten
Där alla vågorna är urholkade
Död skall jag för alltid vakna

Morgondagen

Jag känner inget hopp för framtid
Olika nyanser av grått speglar mig
Fråntagen en chans jag aldrig haft
Jag bränner allt i min omgivning
I en enda sekund av hat och kaos
För utan morgondagen ni väntar på
Så är mitt liv en mer bevågen värld

Snöd

Förnuftet dör förtvivlat i min vardag
Bara tomma blad i denna dagbok
Ser världen passerar mig här förbi
Jag samlar på grått uttråkat damm
I en skål av föraktad ynklighet
Tackar för allt som jag aldrig fick
Ser ut genom kallt skitigt glas
Somnar när allt sakta dött bort
Jag är damm i en skål full av hån

Renons

Vibrerande monotona toner
Från tysta läppar som talar
Jag har slutat lyssna numer
Det är tomhet i varje ord
För de som säger sig älska
Är de som alltid avskyr mig
Ni bör aga mig blodig igen
För att få någon reaktion
Dränk mig i mina spillror
Jag kommer aldrig åter

Den som faller sist

Tappad ner för stupet
Jag bottnar aldrig mer
Förfluten tid av ångest
Jag passerar mig själv
På väg ner mot bottnen
Där jag samlat er alla
För att dämpa mitt fall

Itu

Belägrat är allt inre, min grav öppnas åter igen
Min grav är söndersliten, jag har rest mig från mörker
Jag ruttnar min väg genom livet, faller allt djupare
Sträcker mig utanför, båda världarna av aska kolliderar
Grip min hand så skall jag visa dig demoniska vyer
Skåda världen när den långsamt förfaller av missnöje
Svart jag skiner, med fragment av åtrå, skänk mig dig
Kom och ta del av allt hat, kom och få din nacke knäckt
Detta är allt mitt fel, jag önskar inte ändra på något

Skymnings gebit

Bär mitt kött likt ett skal
Varelsen i mig ylar inatt
Kröner mina under med törnar
Lämnar livet utan något bakom mig

Jag kontrollerar mina ådror
Allt blod pulserar ut från mig
Pressar alla mina gränser
Våldtar mig med ensamhet

Bär mitt skin likt en mantel
Meningen är ingen alls inatt
Krönts konung av vansinne
Jag lämnar livet för skymningen

Ökända skymning
Jag ser syner av behag
Förlorade blodsutgjutelser
Skapar ett gudlöst kaos
För min inre befrielse
Min skymnings gebit

Kroppar här vrider och vänder
Medan min lust ler av behag
Ankomst från djupt nedan
Bilder av ren kannibalism
Handskas med grov blasfemi
Min mentala dröm blir sann

Stoft av avsky

Blodpölar med tarmar och exkrement
De döende inuti de är alla mig
För detta är allt jag önskat mig
Denna onaturliga process av våld
Denna inre mörka galenskapen
Höjden av min mentala verklighet
Stoft av avsky

Intighet

Sänd från mörker, jag anländer
För att bringa eder befrielse
Evighet inuti, in i min realitet
För i dessa ruiner vi byggt
Faller jag bortom allt liv
För jag är evig
Jag är graven
Jag är intighet

Demonens verklighet

Dunkelt är den skepnad som döljer mig
I århundraden jag har dött i plågor
I lidande sveptes mitt sinne blankt
Fylld av historier om en värld bortom
Där ögonbindlar avslöjar verklighet
Det är verkligheten demonen visar mig

Allt du ser är ej sanning för mig
Jag alstrar demoner, från bortom
De pratar stilla i tystnad åt mig
Framträdandes i skuggor av aska
Bortom det rike som skulle varit
Värdighetens anlete är upplöst

Plundrad jag vandrar bortom
Nekad verkligheten ni pratar om
Dömd till demonernas öde rike
Där har jag min egna tron
Byggd av livlågor jag har släckt
Samt de plågor jag har väckt