Konung utan kontroll

Omsluten av mörker skänkt av natten. Jag vandrar sakta med blicken fäst på lyktan en bit bort. Skogens nattliga väsen följer mina steg. Jag känner deras ögon mot min rygg. Förtjust av galenskap, mitt mående blomstrar. Ett stentroll med farlig blick stirrar mot mig. Jag ser den vid kanten av stigen. Dess väldiga lemmar är dolda och den visar bara sina otydliga konturer för mig. Ögonen glimmar till och jag möter blicken med min. Jag ler, jag skrockar till. Det här är faran, det här är maran. Min hud reser sig, de kalla kårarna ökar min puls. Det är så här jag vill må. Varför är det inte alltid såhär? På gränsen av galenskap, det är då jag har kontrollen. Men natten varar inte till morgonen, och med solens strålar försvinner min galenskap. Min kontroll över mitt rike är förlorad, och jag blir åter en av er. En konung utan ett rike att styra. En konung utan kontroll.

Fläcken

Han lät sin blick fästa sig vid den mörka fläcken i taket, som så många gånger förr. Varför blev det så här? 
Mörkret omfamnade honom och gjorde honom till en del av allt det mörka, än en gång.
Han hade velat så väl med allt, det visste han, men allt hade blivit så fel. Eller var det egentligen så? Det kändes som om han inte visste någonting längre.
Hur länge hade han varit inlåst i detta mörkret? Veckor? Månader? År? Han undrade om någon hade någon koll på det, han hade i alla fall inte det. Tidsuppfattningen, som han hade ett svagt minne av att en gång haft, var bortblåst. Han mindes att han hade trott måltiderna hade kommit med jämna mellanrum från början, men med tiden förstod han att det inte var så. De lekte bara med hans tidsuppfattning. Ännu ett sätt att bryta ner honom, så måste det vara. Han var bara glad att han ens fick mat, han orkade inte ens bry sig om att den många gånger var möglig. Han visste att vakterna brukade spotta i maten innan han fick den, ibland även smaksätta den med urin, men han brydde sig inte. Han var tvungen att äta för att klara av tortyren som sedan följde.
Första gången hade han gråtit, han hade skrikit och bett om nåd. Det var innan han insåg att de tog det lugnt med honom, den där första gången. Han var glad de gångerna han tuppade av medan de höll på med honom. Trots att han visste att det straffade sig i längden.
Den där första gången var likväl den gången som hållit sig kvar längst i minnet. Hur de släpat honom till rummet dragandes i hans hår. Det var först senare han lärt sig att hålla ett stadigt tag om deras handleder för att lindra smärtan i hårbottnen. De hade slängt honom på metallbädden som stod mitt i rummet. Spänt fast honom, så han inte kunde röra sig, och tänt de där lamporna som bländat honom. De där varma lamporna som kändes som om de frätte på hans syn. Lamporna som gjorde att hans torterare bara syntes som skuggor kring honom. Men inom sig såg hans dem tydligt, ohyggliga skepnader avlade från helvetet. Så måste det vara, intalade han sig varje gång. Ingen människa kunde väl hantera deras verktyg likt de här demonerna kunde? Varje liten sak de gjorde mot honom, fick världen att stanna upp, förvridas till ett dis, ett dis av ren smärta och skräck. De var demoner, så var det. 

Varje gång de slängde in honom i hans mörka cell på nytt, den där mörka utan fönster, låg han alltid och stirrade på fläcken. Den mörka fläcken, som var mörkare än mörkret. Där den sken med sin ensamhet. Med mörkret kring som smekte dess kanter. Den påminde honom om sig själv. Med sin ensamhet, och sin oförmåga att påverka mörkret kring sig. Möjligen var han likt den, även mörkare än mörkret kring sig, han mindes inte längre själv. Vem var han tidigare, det var en fråga han inte visste svaret på numer.
Han föreställde sig att fläcken också grät sig till sömns. Han undrade om även fläcken önskade att den vore död.
Denna dystra ensamma fläck, som var han själv. Han visste att han inte var något annat, än en dyster ensam fläck, i ett helvete han förmodligen skapat på egen hand. Men han visste inte längre hur, eller varför. Han visste bara att han var fläcken, för den var honom. Mörkret, det skingras aldrig, inte kring en fläck likt denna.

En orange penna

Jag funderar lite över varför det är så att jag har så lätt för att bli illamående när jag åker kommunalt utan musik i mina öron. Kan det helt enkelt vara att jag mår illa av att höra min omgivnings många olika röster?


Medan jag sitter och väntar på att bussen skall komma och föra mig hem, tar jag fram pennan jag har i min ficka. Jag ser att den är orange. Jag har aldrig sett denna pennan tidigare. Jag undrar hur den hamnat i min ficka, och när hamnade den där? Den känns främmande i min hand medan jag skriver, men den känns behaglig. Jag vägrar släppa taget om den, jag skriver vidare medan jag fortsätter fundera på vart den kommer ifrån. Jag vet att mycket väl att det jag skriver är total nonsens, men varken pennan eller jag vill sluta. Kanske försöker vi båda två vill stänga ute världen kring oss genom att koncentrera oss på varandra, kanske är det bara världen som stänger ute oss för ett ögonblick. Jag vet inte säkert, men pennan och jag är i alla fall säkra på varandra, trots att vi är totala främlingar. Vi är främlingar ihop, och vi är denna korta stund ett enda väsen. Kanske hade vi en gång ett förgånget liv ihop, vi vet inte, och vi bryr oss ej. Vi vägrar släppa taget om varandra, trots att bussen nu har anlänt. Men jag vet att jag måste släppa taget, fastän jag avskyr göra det. Det är denna världen som ständigt tvingar mig till dess saker jag helst av allt vill slippa. Jag är inte stark nog att vägra, för jag är hungrig, och måste med denna buss. Valet var aldrig mitt. Jag känner mig tvingad att medverka i livet på nytt, när jag sakta och ofrivilligt lägger ner denna orange främmande penna.

Vita väggar

Fast i detta vita rum. Konstruerat för att utesluta mörkret inom mig. Men det får mig bara att verka ännu mörkare. Är dess renhet skapad för att lättare finna denna förorening som är mig?
Jag finner dess dystra klagan komisk. Jag är klädd i renlighet, men andas ut skabrositet. Jag är ett ständigt obehag i denna propra omgivning. Att spänna fast remmarna på min bädd är deras vis att skänka mig ömhet. Den enda ömhet som gives mitt liderliga skal. Jag inser att jag förpestar dem med min närvaro. Deras vita rockar fläckas av min existens. Jag vet att jag borde känna skam för hur negativt mitt liv påverkar världen. Men föraktet jag känner kring denna kyskhet, får mig endast att le. Le för jag vet att för varje del av renlighet jag befläckar sprids min obscena illvilja jämte mina medmänniskor. Hur mycket vit renlighet de än pyntar mitt instängda hem i, så önskar jag bara befläcka det med de renas blod. Jag är vanära, jag är ekivokt sardonisk. Jag är obehaget som hemsöker eran dygd. Ju längre ni låter detta vita försöka förtära min aversion, desto mörkare kommer jag färga dessa väggar.

Pragmati

Frågor som ständigt ställs vid fel tillfällen. Alla hoppar på ryggen och sparkar medan man ligger ner. Varför är jag den jag är? Det är inte mig det är fel på, det är de andra som är galna. Jag blundar och ser dem alla dö. Varenda en har någon gång fallit för min hand, precis som jag för deras. Utan mål i livet förkastas jag. Som en trasa de endast använt för att torka bort skiten under sina skor. Jag leker med tanken att förvirra dem till sinnesförvirring. Min tvetydighet driver dem bort, och jag glädjes. För jag ser dem inte längre, och det känns bra. För när man inte har någon man bryr sig om, varför ska man då engagera sig? Jag blundar allt oftare nu, för att se fler dö. När skall empatin vakna inom mig, när skall jag sluta glädjas åt andras oduglighet? Varför är det bara jag kvar som ler? Frågorna jag ställer besvaras enbart av mig, för jag är den enda som får höra dem. När gick jag över gränsen från självförakt till hybris?

Återkomst

Ser bara tomma leenden.
Kurar ihop mig inom mig.
Knyter nu näven på nytt.
Smärta och blod kombinerat.
Önskar död åt omgivningen.
Åter på väg ner för stupet.
Där min djupa grav längtar.
Dess välkända omfamning
Är ännu allt jag känner igen.

En reflektion

Butiken stängde och han satt i mörkret och såg på sina före detta klasskamrater. Det var två dagar sedan han träffade dem på klassåterträffen. Han hade då antagit att det skulle vara enda gången han skulle sitta ner med dem vid samma bord. De tomma känslorna som följt honom i flera år verkade nu sakta fyllas. Mattias och Timmys ögon mötte hans. De glödde i mörkret.

Vi har aldrig gillat dig. Orden hade tagit hårdare än han hade väntat sig. Han hade aldrig haft någon direkt kontakt med dem, förutom att de hade gått i samma klass i flera år. Annars kände han inte dem. Så varför tog dessa främlingars ord så hårt på honom när de sa det. Kanske för att de ändå hade varit i hans omgivning i flera år tidigare.
Du har ingen rätt att tala med oss. Han hade först lett mot dem, trodde inte riktigt att de menade allvar. Men snart dog hans leende ut.
Vi skulle vilja få dig att tystna, för gott. Han hade nickat sakta. Vi vill döda dig.

När han nu satt här i denna tomma lokal, men extrapriser kring sig, undrade om han hade fattat rätt beslut. Ville han verkligen dö? Ville han verkligen att det skulle bli dessa två som tog hans liv?

Han visste inte varför de hade bestämt just denna plats eller tid, men han hade inte ifrågasatt deras beslut.
"Hur hade ni tänkt genomföra detta?"
"Vi tänker hänga dig." Svarade Mattias så snabbt att frågan knappt ens hann yttras.
Han nickade när han såg hur allvarliga de båda var.
"Okej." Han såg från den ena till den andre. "Vill ni prata om det?"
Mattias öppnade munnen först, men Timmy hindrade honom genom att hålla upp sin hand framför honom. "Vi tyckte aldrig om hur du såg på oss andra." När Timmy såg att han inte tänkte säga något så fortsatte han. "Du såg på alla kring dig som dina egna leksaker. Du behandlade flera av oss som om vi inte vore värda något. Dina spydiga kommentarer och din arroganta attityd är något som denna världen inte behöver." Timmy suckade tungt, som om han inte hade andats medan han pratat. "Det är därför. Det är därför vi tänker hänga dig."

Han funderade ett tag. På alla misstag han gjort i livet, på allt han ångrat efteråt. Tankarna virvlade runt. Så många fel, så mycket som han önskade ogjort.
"Jag vet om att jag inte varit perfekt. Men det var många år sen allt detta ni talar om skedde." Han skakade dystert på sitt huvud, uppgivet. "Jag tror inte jag är samma person som ni en gång lärde er att hata på detta viset." Mattias skrattade honom rakt i ansiktet.
"Tror du verkligen att en god gärning kan ta död på alla illgärningar du genomfört genom hela ditt liv?"
"Nej, jag tror mig själv förtjäna detta, det är därför jag är här." Båda höjde på ögonbrynen när han sa detta. "Men jag är som många andra, jag vill innerst inne inte dö. I alla fall inte än."
"Vad gör du då här?"
"Jag vet inte helt säkert. Jag antar att jag tog åt mig, att jag ville ta konsekvenserna av det jag utsatt folk för. Att jag en enda gång ville stå upp för mig själv, inte gömma mig bakom fasader och möta er som mitt verkliga jag." Han såg ner, mötte inte deras blickar, för ögonen kändes vattniga, som om tårarna skulle komma när som helst.
"Det kvittar vad du säger här, hur du förändrats eller vad du ångrar. Du kommer bli hängd här inatt."
"Men det kommer inte hindra mig från att försöka. Det måste ni redan förstått."
"Jo, men vi vill inte ge dig några falska förhoppningar, för vi är inte lika falska som dig." Han nickar, förstår. Det är hit hans liv lett honom. Han tänker inte förneka det.
"Det känns som en hel livstid sedan vi gick i samma klass, jag minns inte det så tydligt längre."
"Det gör vi." svarade Mattias med hat i rösten.
"Jag har förstått det. Själv har jag lagt min tid på att inte leva i det förflutna. Jag har istället försökt att förändras och utvecklas."
"Än en gång sitter du och hävdar dig vara bättre än oss?" Mattias spottade ut orden.
"Nej, nej. Det var inte så jag menade. Efter flera år så erkände jag mina problem för mig själv. Jag går ännu i terapi för att klara av att ta min omgivning på ett bättre vis."
"Så kul för dig, men det ändrar ingenting."
"Nej, kanske inte. Men om ni kände mig bättre kanske ni inte skulle tycka att jag vore denna hemska person som ni ser mig som."
"Så detta är början på en djup kamratskap, är det vad du tror?"
"Nej..." Han suckar. Det kändes lönlöst. Varför hade han tagit sig hit egentligen om det inte var detta han ville? Det var här det skulle ta slut, det var tanken han hade gått hit med i sinnet. Men nu...
"Läkarna säger att det har att göra med diagnosen de gett mig..." Timmy avbryter honom innan han hinner avsluta meningen.
"Vi skiter i vad de säger, du ska dö inatt!" Båda reser sig framför honom. "Res dig upp."
Han reser sig. Han har redan insett varför, men pulsen ökar ännu mer när Mattias tar fram ett rep ur väskan han haft med sig.

Det skulle kvitta hur mycket han öppnade sig här. Hur mycket han pratat om alla de vänner som lämnat hans sida genom tiderna. Hur allt runt honom försvunnit gång på gång. Hur tom och hjälplös han känt sig mot omgivningen. Hur skönt han hade tyckt det känts att få öppna sig, för någon en enda gång, innan han dog...

Medan han ser på hur de hänger upp repet och säkrar det så rusar pulsen inom honom. Är detta slutet? Extrapriser och dåliga importvaror som hånar honom på dammiga hyllor. Vill han detta? Är detta allt livet har att erbjuda honom? Kan han inte bli mer? Vill han inte bli mer?
Han för ner handen i sin ena ficka och knyter handen hårt kring fickkniven han fått med sig.
Jo. Han vill mer. Han kommer inte dö ikväll, inte utan en strid.
När Mattias och Timmy närmar sig honom med bestämda steg och säger; det är dags nu, så tar han upp handen ur fickan...

Vindens hemligheter

Det är vackert här...
Skönhet som solens strålar förstör
Smyger sig endast fram om natten
Här där vinden viskar sina hemligheter
Hemligheter som delas där ingen hör
Hemligheter som gömmer sig överallt
Slut ögonen och dela dem du med.

På andra sidan

Låter dig se detta rena mörkret genom mina egna ögon
Tar dig in i en värld där nattens närhet skänker trygghet

Dimma

Döljer allt, förvillar ögon att se vad den vill.
Som om den skapar en annan värld åt dig.
Låt dess viskande rop ta dig med sig hit.
Låt dina ögon vilseledas under denna natt.
Se en ny värld, skapad av ren otydlighet.
Låt den ta dig med, in där allt är syndig dygd.

Evig aska

Jag ser dem alla dö
Med ögonen slutna
Färgas allt till rött
Döden andas mig
Jag dräper evigt
I allt hat jag är
Evig förruttnelse
Se vad jag skapar
Världen är aska

Snötårar

Ligger i en snödriva och ser världen passera förbi
Molnen gråter sina snötårar över mig
Jag sluter ögonen, och världen står still med mig

Bölden

Det började en kväll likt alla andra. Han var förvånad av den ömmande känslan som växte sig allt starkare på sin högra axel. En svullnad var det enda som syntes i början, men svullnaden blev med tiden en utväxt. En böld som växte sig allt större. Likt allt övrigt i hans liv, så tog han ingen notis av detta. Hur stor bölden än blev, så var den enbart en del av hans miserabla liv. Precis som när hans katt hade dött var det inget som fångade hans uppmärksamhet.
Det var längesedan något hade väckt hans känslobank. Han kunde inte minnas senast han inte nonchalerat det som skett kring honom. Inte ens doften av rutten död i hans närhet hade fått honom att reagera.

Utväxtens ömmande känsla omvandlades med tiden till en slags avdomnad närhet. Men avdomnade släppte stundtals och den smärtsamma värken höll honom vaken mer än en natt. Han undrade tidvis vad det var som fått bölden att börja växa, och hur länge den tänkt sig fortsätta växa.
Med smärtan kom också en känsla av absurd tomhet. Något han inte kunde förstå, för när han kände efter kunde han inte känna efter. Det var längesedan han hade försökt känna efter. De få gångerna han kunde minnas att han hade gjort det medvetet hade han alltid ångrat sig. Men nu när han av något obestämt skäl inte kunde känna efter så kändes det fel. Inte likt den lyckan han hade trott sig få genom att ignorera sitt inre tidigare.
Han vaknade kallsvettig mitt i nätterna, de nätterna han väl fick någon sömn.

När den enorma bölden växt sig så pass stor att han inte längre kunde vända på sitt huvud så gick han för att se sig själv i spegeln. Den enda i hans hem som fortfarande var hel.
Utväxten täckte hela hans axel, och han antog att han borde känna en panikartad känsla i bröstkorgen. Han betraktade sin missvårdade spegelbild och inväntade känslan. Men den kom aldrig.

Det hade gått tre månader, då han vaknade skrikande. Den värkande plågan hade ersatts av en intensiv smärta som om all vävnad i hans axel slets itu. Varje muskelvävnad, alla nerver, allt revs sönder. Det kändes som det kokade i den vibrerande utväxten på axel och han kunde känna hur det bubblade vilt där inne.
En viskande röst hördes i hans inre, men smärtan och hans egna skrik gjorde det svårt att tyda den. "Du ville så gärna slippa oss. Kärlek, hat, alla av oss som du har förkastat. Nu får du din önskan uppföljd, för vi vill inte heller ta del av dig. Din självömkan och din smärta är alla av oss som önskat att stanna. De var de enda du ej försummade..."
Mer lyckades han inte höra för svulsten sprack, slet sönder hans axel så att hans arm kastades bort från hans övriga kropp. Små kryp som inte liknade något han tidigare sett kröp bort från hans döende kropp. Han visste vilka de var. Han kunde deras namn. Men han sa dem aldrig.

Medan han låg döende, och såg hur blodet rann från hans kropp mot den avslitna armen vid hans sida, försökte han än en gång känna efter. Trots att han visste att det var förgäves. Allt han var förmögen att känna var sin liderliga självömkan och den intensiva smärtan som sakta lämnade hans kropp. Snart var han bara en död massa. Asföda för vilket djur som än fann honom först.
Han försökte gråta, men kunde inte.

Tapeter

Varför känns jag så fel, i mitt eget hem?
Varför växer denna klumpen i min bröstkorg
Varje gång jag stirrar på väggarna som omger mig
Jag smeker dessa förfall omkring mig
Kommer till en djupare insikt
Jag avskyr mina tapeter.

Ett nytt liv

Avlägsna alltet
Sorgen jag för mig själv behåller.
Karva av allting
Galenskapen jag har inom mig.
Vittra samman
Lämna inget spår av mitt liv.
För här skall det allt sluta
För här skall det allt börja
Mitt liv för ett nytt
Må det nya inte vara jag