I den tysta tomheten

Inuti den döda tysta natten
Kysser jag min egen himmel
Skapad av alla udda drömmar
Förlorad i evigt tomt mörker
Välsignat var detta tidvatten
Där alla vågorna är urholkade
Död skall jag för alltid vakna

Morgondagen

Jag känner inget hopp för framtid
Olika nyanser av grått speglar mig
Fråntagen en chans jag aldrig haft
Jag bränner allt i min omgivning
I en enda sekund av hat och kaos
För utan morgondagen ni väntar på
Så är mitt liv en mer bevågen värld

Snöd

Förnuftet dör förtvivlat i min vardag
Bara tomma blad i denna dagbok
Ser världen passerar mig här förbi
Jag samlar på grått uttråkat damm
I en skål av föraktad ynklighet
Tackar för allt som jag aldrig fick
Ser ut genom kallt skitigt glas
Somnar när allt sakta dött bort
Jag är damm i en skål full av hån

Renons

Vibrerande monotona toner
Från tysta läppar som talar
Jag har slutat lyssna numer
Det är tomhet i varje ord
För de som säger sig älska
Är de som alltid avskyr mig
Ni bör aga mig blodig igen
För att få någon reaktion
Dränk mig i mina spillror
Jag kommer aldrig åter

Den som faller sist

Tappad ner för stupet
Jag bottnar aldrig mer
Förfluten tid av ångest
Jag passerar mig själv
På väg ner mot bottnen
Där jag samlat er alla
För att dämpa mitt fall

Itu

Belägrat är allt inre, min grav öppnas åter igen
Min grav är söndersliten, jag har rest mig från mörker
Jag ruttnar min väg genom livet, faller allt djupare
Sträcker mig utanför, båda världarna av aska kolliderar
Grip min hand så skall jag visa dig demoniska vyer
Skåda världen när den långsamt förfaller av missnöje
Svart jag skiner, med fragment av åtrå, skänk mig dig
Kom och ta del av allt hat, kom och få din nacke knäckt
Detta är allt mitt fel, jag önskar inte ändra på något

Skymnings gebit

Bär mitt kött likt ett skal
Varelsen i mig ylar inatt
Kröner mina under med törnar
Lämnar livet utan något bakom mig

Jag kontrollerar mina ådror
Allt blod pulserar ut från mig
Pressar alla mina gränser
Våldtar mig med ensamhet

Bär mitt skin likt en mantel
Meningen är ingen alls inatt
Krönts konung av vansinne
Jag lämnar livet för skymningen

Ökända skymning
Jag ser syner av behag
Förlorade blodsutgjutelser
Skapar ett gudlöst kaos
För min inre befrielse
Min skymnings gebit

Kroppar här vrider och vänder
Medan min lust ler av behag
Ankomst från djupt nedan
Bilder av ren kannibalism
Handskas med grov blasfemi
Min mentala dröm blir sann

Stoft av avsky

Blodpölar med tarmar och exkrement
De döende inuti de är alla mig
För detta är allt jag önskat mig
Denna onaturliga process av våld
Denna inre mörka galenskapen
Höjden av min mentala verklighet
Stoft av avsky

Intighet

Sänd från mörker, jag anländer
För att bringa eder befrielse
Evighet inuti, in i min realitet
För i dessa ruiner vi byggt
Faller jag bortom allt liv
För jag är evig
Jag är graven
Jag är intighet

Demonens verklighet

Dunkelt är den skepnad som döljer mig
I århundraden jag har dött i plågor
I lidande sveptes mitt sinne blankt
Fylld av historier om en värld bortom
Där ögonbindlar avslöjar verklighet
Det är verkligheten demonen visar mig

Allt du ser är ej sanning för mig
Jag alstrar demoner, från bortom
De pratar stilla i tystnad åt mig
Framträdandes i skuggor av aska
Bortom det rike som skulle varit
Värdighetens anlete är upplöst

Plundrad jag vandrar bortom
Nekad verkligheten ni pratar om
Dömd till demonernas öde rike
Där har jag min egna tron
Byggd av livlågor jag har släckt
Samt de plågor jag har väckt

Hin Håle

Skuggan uppkallad efter mig
Påtvingad alla levande ting
Moln av mänsklig aska
Fylkas på den mörka skyn
Natten den anländer
Namngiven efter mig
Jag spottar på eran jord
Och sjöarna börjar koka
Jag är Hin Håle
Domedag personifierad

Den Falske

Jag känner alla lögnerna
Alla har de olika namn
De som skapade mitt liv
Förådd enbart av mig själv

Mitt mörker jag frambringat självmant
Självbedrägeri om en högre existens
Men ingen fanns där att bli sedd
Det var enbart egna dunkla lögner

Lögner som jag matade mig själv med
För att forma det jag ville vara
Men sinnen är allt för bräckliga

Mina drömmar är bottenlösa, medan mitt sinne sover
Längtar efter jag efter någon form av sjukdom

Jag ser dem gråta
Även med slutna ögon
Jag vill lämna allt

De ser på mig med förakt
De slår på mig bakifrån
De kallar mig falska namn
Ovetandes att den falske är jag

Dubiös

Små frön av dubier
Sliter ut ditt hjärta
Låter dig förblöda
Du visste det ej
Men det var din tid
Att lämna allt, att dö

Kärlek

Ge mig död, ond bråd död
Ge mig våld, brutalt våld
Ge mig misär, vidriga ting
Ge mig mord, av hemska slag
Ge mig avsky, förakt, aversion
Ge det till mig, allt det du hatar
För det är vad kärlek är för mig

Patos

Eggen skär nu tillräckligt djupt
Öppnar upp det inre mörkret
Smeker passionerat livskraften
Flera öppna sår ler mot mig
Eggen leker i mjuka rörelser
Skapa konstverk enbart för mig
Släcker lågan som brann varm
Tömmer ut allt framför mig
Badar i mitt ljuva vackra verk
Andetag slutar snart finnas till
Med hjälp av dig, skapat jag patos

Med slutna ögon

Ett slags tyst obehag
Växer sig nu starkare
Inom en fasad av frost
Kväver natten allt
Slut ögonen min vän
Öppna dem aldrig åter
Slut ögonen min vän
Intala dig ljuva lögner

Ett slags död kymlighet
Äter på det mörka inre
Kylan skänker frostskada
Kväver mig nu åter själv
Sluter mina ögon igen
Räknar tyst knivhuggen
Med ögonen evigt slutna
Känns det bättre om jag dör?

En sista reflektion

Fruktan skakar
Hatet vibrerar
Blodet pulserar
Jag blundar
Tiden stannar
Döden skrattar

Död & Vaken

Död och vaken
Hatet ökar
Evig Smärta
Evighet blöder
Död och vaken
Rostar inuti
Gud är övergiven
Ren smärta väntar
Ruttna likt jag säger...

Dö Blödande

Grått damm av mig
Jag lämnar det allt bakom
Synden, grymheten
Ödelagd utav Gud
Osedd, så jag säger;
Mina minnen blöder än

För alla osagda lögner
Med verktyg jag karvar
Raseri jag här skapar
För den odöde inuti mig

Ruttna inför min lust
Må ni alla dö blödande

Somnar Svart

Hoppet är bistert
Luften är kallhet
Vindar bär ödslighet

Ådror som vittrar
Hår som faller av
Lämnar allt kvar

Torra tårar faller
Mjuka stenar skriker
Hatet förälskar sig

Jag går bortåt
Jag flyr stundom
Ett hav av aska

Jag blickar tomt
Hjärtat slår dött
Jag somnar svart

Icke-existens

Pulvriserad existens i en neutralt enad katastrof
Dräpt besinning, borttagen från allas tomma liv
Utan att nånsin funnits till, hemsöker jag er än
För jag är tomhet, jag är makt, jag finns ej till

Mina andetag väsnas likt likets krafsade på kistan
Min blick är dunkel bortom de naturligas sinnesro
För det naturliga är precis det jag aldrig varit
Jag är ockult, jag är gräslig, jag är född död

Mina lungor fylls av dammet som skänker dig besvär
Jag äter allt det som du icke visste fanns där
Jag föraktas av det sunda, det förnuft alla bär
Jag är förtvivlet, jag är asföda, jag är ofödd

Gravt besvärad av min egen obefintliga närvaro
Jag är den du trodde dig aldrig kunna bli
Jag är allt som ni alla såg som bortkastat
Jag är mörkret, jag är glömskan, jag är döden

Självdöd

I skuggan av det som inte andas, bevakar jag mina egna andetag
Jag smeker det döda som omfamnar mig, jag välkomnar stanken
Meningslösa ord förgås, jag sluter ögonen och sluta vara...
Jag självdör...

Ett hav av mig

Självföraktet jag känner mot mig förintas av de tankar jag ej delar med mig utav.
Jag slutar andas mellan varje andetag då jag sluter ögonen för att kunna se.
Varför har alla tankarna försummats av min känslolöst apatiska inställning?
När allt kommer omkring så var det jag själv som försatte mig i ett hav av mig.
Där ni alla andra bara kan se på, utan att förstå vart strömmen för mig.

Ditt liv

Förstelnade vi står
Omfamnade vi varandra ej når
Jag är ett med dig
Fast du mig ej ser
För jag är den du undviker
Jag är den du ej ser
För jag är ditt allt
För jag är ditt liv...

Förseglat

Lagom är inget jag bryr mig om
För mycket är allt det jag vill ha
För mitt liv var aldrig nog
Så jag gav bort det i väntan på ett nytt
Jag omfamna ditt liv när du ej såg på
Tog det till mitt eget för gott
För du är det liv jag vill ha
Mitt har jag redan dig gett

Öde

Jag ser det allt förfalla
Mitt rike som aldrig fanns
Mina tårar är kala och torra
För att förlora det jag aldrig haft
Var mitt enskilda öde redan från födseln

Egendom

De riktade dem mot solen
De kisade och slöt sakta ögonen
De slöt sina hjärtan och de kysste molnen
Deras svala inre vittrade till blekt damm
De var alla den aska som jag andades in
För jag var deras
Och jag var den som ägde dem

Skuggan

Dunklet sprids
Mina sinnen sträcks
Jag härskar i glömska
Mitt rike förfaller
Men min makt den växer
För jag är det som solen ej når
Det som mörkret så avskyr
Jag är skuggan till det gömda
Det så mörka och så avskydda
Det ni alla så begär
Det ni alla så vill ha
Jag den nattliga solens fiende
Jag är minnenas rot i havet
Jag är vad alla så vill vara
Men det alla så hatar och bespottar
För jag är vad du är
Jag är det lilla som inom dig gror
Jag är alltet som du ser
För jag är inget av det du ser
Vänd dig inte om
För jag är där jämt
Vänd dig inte om
Om du inte dig själv vill se

De overkliga

Ritade ser vi hur alla står och ser på
Skapade ur någons fantasi försöker vi vara ett med dem
Fast vi är inte som dem, för vi är de overkliga
Vi är de som de vill vara
Och allt vi vill, är att vara ett med dem
Dem som drömmer om oss

Barndomsminne

Ljuset skiner
En längtan fyller min själ
När jag här, över marken svävar
Jag lämnar marken
Och jag seglar allt högre
Det är här - jag hör hemma
Över alla de andra
Det är här - jag är född att härska
Men denna varma känsla
Dras hastigt från mig
När jag långsamt dras ner igen
Ner i tryggheten
Där jag är likt er andra
Här i min faders famn
Jag ser och och jag gråter
Jag vill upp igen...

Bottenlös grav

För att jag blundar åt dina åsikter
För att jag blundar åt mina egna
För att jag kryper istället för att gå
För att mina ögon jämt förblir stängda
För att jag hatar allt det jag kan bli
För att jag sitter fast i en bottenlös grav
Som jag med mina egna händer har grävt

Det är här jag stannar för evigt
Det är här mina ögon kan vara öppna utan att se

Ånger

Jag är den som styr ert liv
Jag finns till där bakom allt
Där ni inte ser mig röra mig
Jag leker med ert långa hår
Eran hud under mina fingrar
Jag är närhet utan beröring
Jag är allt ni drömmer om
Som ni inte inser ni redan har
Jag finns på insidan av alltet
Det som är suddigt, diffust
Jag är era tankar om hopp
Jag är det som lämnades kvar
Jag är allt det ni önskar ni var

Natten och jag

Mörkret försöker inviga mig i sitt lugn
Men mitt sinne är allt för tungt
Jag infekterar mörkret med osäkerhet,
och osynliga djupa blödande sår
Jag äter av dess lovande ord om stillhet,
medan jag lockar med ord om ångest
Vi möts och kolliderar
Natten och jag fäller våra tårar ihop

Eviga cirklar

Vandrar runt i eviga cirklar
För att alltid kunna hitta tillbaks
Tillbaks till allt det som kunde varit
Men som aldrig var meningen att bli
Till läpparna som höll mig vaken om nätterna
Till huden som skänkte mig glädje
Till famnen jag kunde somna i
Hos personen som gav mig lugn
Till läpparna som håller mig vaken än

En fråga...

Om jag råkar få hål på fel plats
Bör jag söka hjälp eller låta det vara?
Lämna allt bakom mig, för att aldrig återvända?
Tappa mig på vätska och förvisa mig till evig vila?
Somna om och drömma om en annan tid och plats?
Mörda dagen för att slippa se allting jag ser?
Det känns så rätt att inte längre finnas till...

Bort...

Krossad
Bortslängd gammal vara
Förpassad till kylan
Står på knä, i krossat glas
Men känner ej hur blodet lämnar kroppen
Tom
Likgiltighet till alltet
Aldrig mer
Jag blöder ut
Lämnar det bakom
Så hjärtat kan sluta slå

En sista natt...

Han la sig sakta ner för att sova. Men tankarna var många, och hatet stort. Besvikelsen som växte för varje andetag kändes som ett sår som bara vidgades. Han vägrade acceptera det hela. Men han visste att det var över, och en del av honom var glad. Nu visste han vad som gällde, och hon var borta från hans liv.
Han suckade, för han visste att han inte skulle få nån sömn denna natt.

Han förstod inte hur känslor som funnits i över två år, kunde dö bort på en vecka. Hur tårarna som föll, och hur kaoset som bildats kunde dö ut så fort. Hur de kunde ersättas snabbare än regndroppen faller.

Var allt så falskt? Så ytligt? var alla dessa känslor spelade?
Vad sa det om honom? Hur kunde han fastna för något som inte ens fanns?
Om detta var hur det var menat för honom, varför skulle han då utsätta sig för något sådant igen?

Han suckade igen, bestämde sig för att han visst det kunde sova. Nu fanns det inget hinder längre.

Han la sig på sidan och sträckte sig efter kniven...

Krist

Skänk mig lögn, tala om död, skräm mig lydig, piska min rygg, döda min dröm.
Prisa herren; Jesus Kristus - Lögnens fader

Luguber

I ett hav av plågor
Släcker jag min törst
I ett moln av aska
Färdas jag likt pest
Mitt namn är frälsning
Jag har kommit för er

Mörka spår mot intet
Följer efter mig jämt
Luft fylld av avsky
Inandas jag varje dag
Mitt namn är domedag
Jag har kommit för er

Regn av brännande lava
Renar mig från mitt skinn
Solen gråter flammande lågor
För den ser allt som sker
Kalla mig fördömelse
Jag har kommit för er

Skepnader som ingen ser
Leder mig vilje inom dig
Trasiga hål som ler
Marken växer neråt
Jag kallas för slutet
Jag har kommit för er

Tvång

Jag tvingas mot min vilja att öppna ögonen igen
Det värker och alla mina sinnen säger; nej
Låt mörkret vara totalt, låt allt vara dött
Jag vill ignorera allting, allt som finns
Men hur mycket tvång jag än brukar mot mig
För att låta ögonen förbli slutna, så öppnas de
Jag tvingas inse mot min vilja, att allt är rött
Blodet smakar inte som det gjorde förr, inte nu
För när närheten blev din, fanns jag inte mer
Jag är ej den som tvivlar, jag vet att detta är smärta...

Hantering av friktion

Det skaver inombords och hela världen verkar plötsligt le mot mig
Hånfulla leenden fyllda av förakt, aversion och skadeglädje
Jag ruttnar långsamt bort med vilje, för att slippa vara till
Jag slår näven hårt mot mig själv, ihop om att krossa smärtan
Men smärtan försvinner ej, så jag slår gång på gång, allt hårdare
Men ingen hjälper, för glädje är nu för evigt borta, för all framtid
Det var mitt val, och jag ångrade det aldrig förrän ångerrätten försvann
Le då ditt as, för jag orkar inte ens se på, så le ditt jävla as
Friktionen tar död på mig, och jag orkar inte ens yttra min mening om det
Vi måste prata om det, säger du, men du vet inte vad det skall pratas om
Även om jag vet, så håller jag tystnaden tätt intill, för jag hatar friktion
Den som du så ville ha, jag hatar friktionen, men den finns ändå alltid kvar
Jag blundade aldrig, jag såg allt som skedde, det som du inte visste om
Men mina känslor har vänt sig ut och in, kräks av denna åsyn framför mig
Jag kopplar bort allt på nytt, låser in mig själv och sys fast mina ögon
För jag vill inte vara kvar, jag vill slippa vara, jag vill att världen ska dö
Jag vill att världen ska dö, och att den ska ta dig med sig...

Radera

Jag smeker denna värld ömt medan jag ligger blödande
Livet bleknar bort inuti ett helvete skapat av mig
En gången illusion, en integration av värdighet och integritet
Där jag är centret ni allihopa kretsar runt omkring
Jag sprider det över mig, frön sådda djupt in i psyket
Men glädje samt lycka, är för evigt dömda att dö
Skapa mig aldrig mer - töm mina ådrar, spräck min skalle
Radera mitt liv - för jag är mitt eget privata helvete
Ruttna bort - Blekna min avsky

Allt ni gav

För allt ni gav mig
Var inget jag ville ha
För allt ni gav mig
Var ej nog för mig

Saknad av tomhet

Förringad känsla av likgiltighet
Apatiska tankar om evig glömska
Tomma leenden utan innebörd
Tysta samtal om ingenting alls
Oförmögenhet att förstå helheten
Onekligt förfalskat yttre skal
Tristess av vardagens ytliga val
Vägskäl där ingen väg någonsin blivit vald
En Känsla av tomhet - Avsaknad av allt

Likt en sten

Bänken började kännas hård under honom. Solen var på väg ner och folket som lät i bakgrunden var avlägsna. Vattnet skvalpade mot stenstranden. Han höll sig borta från sandstranden, människorna.

Hur blev allt så här? Frågade han sig själv, men som vanligt utan svar. Samma fråga som han ställde sig själv varje morgon han vaknade. Vad gjorde han för att komma hit?
Han intalade sig att det inte var så farligt.
Det kanske inte var livet han önskade sig... men sen igen visste han inte ens vad han önskat sig för liv.

Han suckade och böjde sig ner och plockade upp en sten från den steniga stranden. Han betraktade stenen som var kantig trots sitt liv så nära vattnet. Så nära, men ändå så långt borta. Så felplacerad, ofullständigt, på något vis. Var det hans öde? Oförmögen att smälta in, fast utan att bli sedd.

Han såg ut över vattnet. Undrade varför han funderade på att kasta ut stenen egentligen. Det var väll så man gjorde? När man satt vid stranden, kasta en sten i vattnet, njut av livet. Njut?

Han kastade stenen mot vattnet, för att smälta in?
Det var ett uselt kasst, avspeglat från hans liv?

Innan stenen landade visste han att den inte nådde vattnet, och han suckade uppgivet redan innan stenen landade bland de andra stenarna på stranden.

Han såg på stenen där den låg, omgiven av andra stenar. Inte ens detta kan du göra rätt?

Hans händer skakade när han kände hur denna sten symboliserade hela hans liv. Hur allt han nånsin gjort, varit så nära, men aldrig tillräckligt. Vad fanns det kvar? Varför var det alltid så här?

Han bet ihop sina tänder, hårt. Han kände inte ens att en hudbit från hans läpp hamnat mellan förrän blodsmaken spred sig i hans mun.

Avlägsna minnen och drömmar, alla fallna likt stenen, strax innan sitt mål. Dömda att ligga kvar, smälta in i omgivningen och låtsas vara en i mängden. Så olik de andra, men ändå tagen för en i mängden.

Han reste sig upp, benen kändes skakiga, han hade suttit ner länge. Han gick fram till vattnet, böjde sig ner och tog upp stenen där den låg, precis utanför vattnets räckvidd.
Han kastade den så långt han orkade, han önskade att det varit längre än det faktiskt var.

Han såg hur den föll ner i vattnet, likt en stor regndroppe. Han stod där och kände en tomhet växa inom honom. Precis som om stenen var han själv, och han nyss kastat bort det av honom som betydde något. Stenen hade fortfarande inte sjunkit till bottnen när han började ta av sig sina skor, följt av sina strumpor. Han kavlade upp byxorna, en liten bit, men sen hejdade han sig.

Medan stenen la sig till rätta på bottnen så gick han ut efter den, med långa steg. För att aldrig återvända.

Främling

Främling leker med tanken, om att förgöra, förstöra
Likvidera det främmande, som ej vill känna av honom
Psykiskt instabil, en bomb på väg att falla, utplåna
Avfyrad, försent att tänka om, avgrund i hans blick
Fel, främling överallt, dömd att låsas in, för alltid
Blunda inte, slut aldrig ögonen, du är redan död
Falsk sinnesbild, skev verklighets syn, avliden
Sex fot ner, där vilan infinnes, längtan, avskyn
Främling för allt, avskydd av mig, och även av dig
Jag slutar existera, främling, det är vad jag är.

Hål

Det är ett hål i min vägg
Eller mer en begynnelse till ett hål
Väggen tillät aldrig hålet att bli till
Så det är inte ett äkta hål
Men det ser ut som ett hål
Fastän det bara låtsas vara ett hål
Jag kallar det ett hål
För jag vill att det ska vara ett hål
Men mina väggar motarbetar min vilja
Jag avskyr mina väggar

Borta

Han ställer frågorna om och om igen.
Utan att yttra dem, de rullar gång på gång i hans undermedvetna.
Han kan alla frågorna utantill, men inte ett enda av svaren.
Frustrationen han känner över sin egen inkompetens växer sig starkare.

Han vill tillbaka, men klarar ej av att ta sig tillbaka.
Han ser hur det som en gång var ser honom för något han inte längre är.
Hur han önskar sig själv vara det som de vill se.
Men han har redan gett upp den individen som inte längre finns.

Han gråter inte, för tårarna är ingen del av hans liv.
Han ler inte, för skratten är inget som når honom längre.
Han lever inte, för han begravde sig själv för länge sen.

Ibland

Öppnade min handled idag
Jag antog att det var för att se efter, om mitt blod rann på samma vis som ditt.

Räknade mina tår idag
För att se om något saknades, något befintligt, eller ej.

Frågade mig själv efter mitt namn idag
Vet inte om jag svarade ärligt, oförmögen att se genom mina egna murar.

Drömde om döden inatt
Han vägrade skaka min hand, rädd för att ta med mig hem.

Öppnade upp din handled igen
Ditt blod bildar inte de mönster som mitt, känner mig fundersam.

I väntan på att bli begravd

I denna egenhändigt skapade grav
Jag känner svalkan från min egen död
Ser passivt på hur allt passerar
Hur liven runt mig ej tar del av mitt
Molnen hånar mig och skänker mig regn
Jag blundar och hoppas i hemlighet
Hoppas att dessa droppar fyller min grav
Skänker mig den död jag redan har
Slutar andas för att slippa luften
Jag ligger tyst, stilla och tigandes
I väntan på att bli levande begravd

Nederlag

Anders märkte att han hand skakade. Men strax efter att han märkt hur handen skakade insåg han att hela han skakade. Peter verkade självsäker, trots att de andra var fler än dem. Kanske var det alkoholen som gav honom självförtroendet, men Anders hade inte druckit lika mycket. Det var väl därför rädslan inte hade lämnat honom.

Anders såg hur Peter knöt sin näve, snart skulle helvete bryta lös.

Han såg sig omkring, de andra var fyra stycken, Anders och Peter skulle inte ha en chans. Anders var ingen slagskämpe, han var för feg, tänkte han. Hur skulle han slinga sig ur detta? Peter provocerade dem allt mer, och de främmande männen närmade sig långsamt Anders och Peter hela tiden.

Anders hann inte reagera, slaget kom så snabbt. Han såg inte det, han kände knappt det, men han föll likväl. En avdomnande känsla spred sig hastigt längst med hans vänstra kindben. Pulsen ökade så pass mycket att han blev smått rädd för att få en hjärtattack.

Benen vek sig när han försökte resa sig, och en av de främmande männen kastade sig över honom. Anders skrek och fäktade panikartat, och på något vis lyckades han ta sig ur greppet som främlingen haft honom i.

Nu vek sig inte benen, och han sprang så snabbt han kunde, såg sig inte om, rädd för att då tappa fotfästet. Lungorna höll på att krampa då han kämpade för att andas.


Han vaknade av att han mor kallade på honom från nedre våningen. Han skrek något otydligt till svar och satte sig upp i sängen. Huvudet värkte och han kände försiktigt där slaget hade träffat. Det var ömt och värkte. Säkert blå i hela ansiktet, tänkte han.

När han hade klätt på sig så hastigt han orkade så lunkade han ner för trappan för att se vad hans mor ville honom. Hon stod vid ytterdörren och pratade låg med någon. När Anders närmade sig så han att det var två poliser vid dörren. De sökte honom, och en klump satte sig i hans hals, gjorde det svårt för honom att svara på deras frågor.

De frågade om Peter, om kvällen de sist sågs. Han följde med dem i bilen, visade dem platsen vid hamnen. Stannade kvar och såg på hur dykarna letade efter hans försvunna vän. Allt kändes overkligt, bara några timmar tidigare hade han svurit på att läxa upp sin vän för att dragit in honom i slagsmålet. Nu kändes det så tomt, meningslöst.
Han stannade ett långt tag. Såg på hur sökandet fortsatte.
Men de fann honom aldrig.

Sociopat

Hans avsmak växte ett steg för varje ord som yttrades. Han hade hört allt förr, men det var ändå inte samma historier. Han visste hur de hade låtit första gången han hört dem, hur han roat lyssnat, men det var då. Nu var de inte samma historier. De kretsade kring samma händelser, men de hade ändrats med året, spätts på, eller bytt omgivning. Kanske hade de aldrig skett till att börja med. Han visste att han aldrig skulle kunna avgöra vad som egentligen skett, men i hans huvud existerade bara den första av alla historierna.

Solen lekte över deras huvuden, så de såg inte konstigt på honom när han såg ner i marken. Kanske hade han sol i ögonen, tänkte de nog bara.

Ämnen som var ämnade för honom togs upp, men de skötte konversationen utan hans inblandning. Han ville lägga sig i ibland, rätta dem, precis som han velat med de fel-berättade historierna. Men han struntade i att ens försöka. Han visste i sitt huvud att det inte var lönt. De skulle ändå inte lyssna.

Han var utanför hela det sociala beteendet som skedde framför honom. Folk som pratar om något de egentligen inte bryr sig om, och det de verkligen bryr sig om... det håller de för sig själva?

Hade han hade aldrig varit en del av detta, kom han att tänka på. Visst hade han försökt tidigare, men han tröttnade på att ens försöka. De trodde han brann för det han tog upp, men egentligen ville han bara stilla deras nyfikna blickar, men han hade med tiden gett upp. De hade trott på allt han sagt, och han hade inte förstått tjusningen i att lura dem längre. Att folket inte såg att han bara hånade dem ansåg han konstigt. Är verkligen världen så dålig på att se genom fasader? Han struntade i att besvara sin egen fråga. Han visste redan svaret, och han brydde sig inte om det längre.

Att vara sig själv var något han sällan var, för det var inte den personen folket ville se när de såg på honom. Så han log mot dem, och de log tillbaka. För korkade för att se att det inte fanns någon glädje bakom leendet.

I hans huvud drunknade världen, han var ensam kvar och såg på hur alla dog.
Det var då han log...

Dråpets kvarlevor

Marken skakar
Jag ler åt tanken
För i dessa korta stunder
Passerar jag vansinnet
Jag njuter av mina tankar
Som alla kretsar kring dunklet
Den röda tråden av blod
I ett hav av mänsklig aska
Jag begrundar minnet
Beundrar dess grymhet
Jag önskar så innerligt
Att minnet vore mitt

Fall

Klumpen växer än mer
Jag sträcker ut armarna
Sluter långsamt ögonen
Tappar fästet från allt
Sluttningen när steget inte landar
Ett steg som varar resten av mitt liv

Vrak

Världen är ett vrak
Förintad av mitt hat
I skuggan av mig själv
Där jag alltid har letat,
efter den värld där jag kan vara
Men aldrig funnit någon
För när världen raserar,
har ingen någonstans att vara
Följ med långt ner
Runt mig är det ingenting
Jag är övergiven
Precis som Dig
En kallsup innan vi dör
Vi sluter ögonen
Vi är vraket

En Skapelse

I en värld innan begynnelsen till våran, lekte gudarna med omgivningen.
Det kom sig då också att omgivningen hatade gudarna.

Vinden viskade planer, för hela omgivningen, om hur de skulle sätta stopp för gudarnas otäcka arrogans. Omgivningen höll med vinden, och alla smidde de planer mot gudarna i hemlighet.

Men när alla planer var smidda var det ingen som vågade genomföra dem, för vem skulle våga förråda sina gudar? Så omgivningen vända ryggen åt vinden, och allt blev plötsligt vindstilla.

Gudarna märkte givetvis att vindens bris hade slutat smeka alla tingesten i omgivningen, och begav sig då till vinden för att fråga hur detta kom sig. Vinden blev livrädd och vågade aldrig svara, utan blåste istället bort för all tid.

Detta bekymrade gudarna och de undrade vad som kunnat skrämma vinden så. De var säkra på att någon ondska hade smugit sig in i deras lekplats, något väldigt ont som skrämt vinden så att den blåst bort.

De gav genast hela sin hängivenhet till sökandet av denna ondska som de inte själva skapat. De slutade upp med sina lekar och gav sig högt upp i skyn för att skåda allt som var omgivningen.

När gudarnas lekar upphörde gladdes omgivningen så pass att de firade med oanständigheter utan något like. Gudarna såg bestört på och kom överens om att ondskan som smugit in i omgivningen hade förstört allt fina som de själva hade skapat.
De kom därför överens om att förgöra allt som så hedniskt skänkte sin ömhet till alla de syndiga hädelser som de nu såg omgivningen utföra.

Nya varelser skapades, kraftfulla varelser för att förinta de syndiga som redan fanns. Eldsprutande drakar, frostandar, havsormar och allt gudarna kunde komma på för att förstöra allt innan ondskan spred sig starkare.

Men omgivningen var starkare än vad gudarna insåg, och motangrepp skedde. Allt i omgivningen slogs sida vid sida, och kampen för dess överlevnad skapades.
Gudarna fascinerades av dess livsvilja och lät det hela vara. Deras lekplats hade blivit ett skådespel utan något like och de beundrade det hela från högan sky.

De mäktiga varelserna som gudarna skapat visade sig inte vara många nog, och de drog sig undan omgivningen, rädda för att förgås. Men omgivningen hade fått lust av kampens berusande adrenalin, så kampen upphörde likväl inte.
Krig skapades, blodshunger och maktbegär infann sig. Gudarna uppskattade spänningen som tog form i världen, och de såg uppskattande på när omgivningen sakta tog död på sig själv.

I all galenskap var det mer ting än vinden som flydde omgivningen, för evigt förlorade. Men det bekom inte gudarna, de väntade ännu på att ondskan som hade förvridit omgivningen skulle visa sig.

Men väntan blev lång, och omgivningen dog ut. Gudarna sitter än och väntar på att det onda ska våga visa sig, och de ting som blivit för evigt förlorade är nu vår värld.

Levande Död

För en en värld av levande döda
... är jag den enda som på mig själv äter