Nederlag

Anders märkte att han hand skakade. Men strax efter att han märkt hur handen skakade insåg han att hela han skakade. Peter verkade självsäker, trots att de andra var fler än dem. Kanske var det alkoholen som gav honom självförtroendet, men Anders hade inte druckit lika mycket. Det var väl därför rädslan inte hade lämnat honom.

Anders såg hur Peter knöt sin näve, snart skulle helvete bryta lös.

Han såg sig omkring, de andra var fyra stycken, Anders och Peter skulle inte ha en chans. Anders var ingen slagskämpe, han var för feg, tänkte han. Hur skulle han slinga sig ur detta? Peter provocerade dem allt mer, och de främmande männen närmade sig långsamt Anders och Peter hela tiden.

Anders hann inte reagera, slaget kom så snabbt. Han såg inte det, han kände knappt det, men han föll likväl. En avdomnande känsla spred sig hastigt längst med hans vänstra kindben. Pulsen ökade så pass mycket att han blev smått rädd för att få en hjärtattack.

Benen vek sig när han försökte resa sig, och en av de främmande männen kastade sig över honom. Anders skrek och fäktade panikartat, och på något vis lyckades han ta sig ur greppet som främlingen haft honom i.

Nu vek sig inte benen, och han sprang så snabbt han kunde, såg sig inte om, rädd för att då tappa fotfästet. Lungorna höll på att krampa då han kämpade för att andas.


Han vaknade av att han mor kallade på honom från nedre våningen. Han skrek något otydligt till svar och satte sig upp i sängen. Huvudet värkte och han kände försiktigt där slaget hade träffat. Det var ömt och värkte. Säkert blå i hela ansiktet, tänkte han.

När han hade klätt på sig så hastigt han orkade så lunkade han ner för trappan för att se vad hans mor ville honom. Hon stod vid ytterdörren och pratade låg med någon. När Anders närmade sig så han att det var två poliser vid dörren. De sökte honom, och en klump satte sig i hans hals, gjorde det svårt för honom att svara på deras frågor.

De frågade om Peter, om kvällen de sist sågs. Han följde med dem i bilen, visade dem platsen vid hamnen. Stannade kvar och såg på hur dykarna letade efter hans försvunna vän. Allt kändes overkligt, bara några timmar tidigare hade han svurit på att läxa upp sin vän för att dragit in honom i slagsmålet. Nu kändes det så tomt, meningslöst.
Han stannade ett långt tag. Såg på hur sökandet fortsatte.
Men de fann honom aldrig.

Sociopat

Hans avsmak växte ett steg för varje ord som yttrades. Han hade hört allt förr, men det var ändå inte samma historier. Han visste hur de hade låtit första gången han hört dem, hur han roat lyssnat, men det var då. Nu var de inte samma historier. De kretsade kring samma händelser, men de hade ändrats med året, spätts på, eller bytt omgivning. Kanske hade de aldrig skett till att börja med. Han visste att han aldrig skulle kunna avgöra vad som egentligen skett, men i hans huvud existerade bara den första av alla historierna.

Solen lekte över deras huvuden, så de såg inte konstigt på honom när han såg ner i marken. Kanske hade han sol i ögonen, tänkte de nog bara.

Ämnen som var ämnade för honom togs upp, men de skötte konversationen utan hans inblandning. Han ville lägga sig i ibland, rätta dem, precis som han velat med de fel-berättade historierna. Men han struntade i att ens försöka. Han visste i sitt huvud att det inte var lönt. De skulle ändå inte lyssna.

Han var utanför hela det sociala beteendet som skedde framför honom. Folk som pratar om något de egentligen inte bryr sig om, och det de verkligen bryr sig om... det håller de för sig själva?

Hade han hade aldrig varit en del av detta, kom han att tänka på. Visst hade han försökt tidigare, men han tröttnade på att ens försöka. De trodde han brann för det han tog upp, men egentligen ville han bara stilla deras nyfikna blickar, men han hade med tiden gett upp. De hade trott på allt han sagt, och han hade inte förstått tjusningen i att lura dem längre. Att folket inte såg att han bara hånade dem ansåg han konstigt. Är verkligen världen så dålig på att se genom fasader? Han struntade i att besvara sin egen fråga. Han visste redan svaret, och han brydde sig inte om det längre.

Att vara sig själv var något han sällan var, för det var inte den personen folket ville se när de såg på honom. Så han log mot dem, och de log tillbaka. För korkade för att se att det inte fanns någon glädje bakom leendet.

I hans huvud drunknade världen, han var ensam kvar och såg på hur alla dog.
Det var då han log...

Dråpets kvarlevor

Marken skakar
Jag ler åt tanken
För i dessa korta stunder
Passerar jag vansinnet
Jag njuter av mina tankar
Som alla kretsar kring dunklet
Den röda tråden av blod
I ett hav av mänsklig aska
Jag begrundar minnet
Beundrar dess grymhet
Jag önskar så innerligt
Att minnet vore mitt

Fall

Klumpen växer än mer
Jag sträcker ut armarna
Sluter långsamt ögonen
Tappar fästet från allt
Sluttningen när steget inte landar
Ett steg som varar resten av mitt liv

Vrak

Världen är ett vrak
Förintad av mitt hat
I skuggan av mig själv
Där jag alltid har letat,
efter den värld där jag kan vara
Men aldrig funnit någon
För när världen raserar,
har ingen någonstans att vara
Följ med långt ner
Runt mig är det ingenting
Jag är övergiven
Precis som Dig
En kallsup innan vi dör
Vi sluter ögonen
Vi är vraket

En Skapelse

I en värld innan begynnelsen till våran, lekte gudarna med omgivningen.
Det kom sig då också att omgivningen hatade gudarna.

Vinden viskade planer, för hela omgivningen, om hur de skulle sätta stopp för gudarnas otäcka arrogans. Omgivningen höll med vinden, och alla smidde de planer mot gudarna i hemlighet.

Men när alla planer var smidda var det ingen som vågade genomföra dem, för vem skulle våga förråda sina gudar? Så omgivningen vända ryggen åt vinden, och allt blev plötsligt vindstilla.

Gudarna märkte givetvis att vindens bris hade slutat smeka alla tingesten i omgivningen, och begav sig då till vinden för att fråga hur detta kom sig. Vinden blev livrädd och vågade aldrig svara, utan blåste istället bort för all tid.

Detta bekymrade gudarna och de undrade vad som kunnat skrämma vinden så. De var säkra på att någon ondska hade smugit sig in i deras lekplats, något väldigt ont som skrämt vinden så att den blåst bort.

De gav genast hela sin hängivenhet till sökandet av denna ondska som de inte själva skapat. De slutade upp med sina lekar och gav sig högt upp i skyn för att skåda allt som var omgivningen.

När gudarnas lekar upphörde gladdes omgivningen så pass att de firade med oanständigheter utan något like. Gudarna såg bestört på och kom överens om att ondskan som smugit in i omgivningen hade förstört allt fina som de själva hade skapat.
De kom därför överens om att förgöra allt som så hedniskt skänkte sin ömhet till alla de syndiga hädelser som de nu såg omgivningen utföra.

Nya varelser skapades, kraftfulla varelser för att förinta de syndiga som redan fanns. Eldsprutande drakar, frostandar, havsormar och allt gudarna kunde komma på för att förstöra allt innan ondskan spred sig starkare.

Men omgivningen var starkare än vad gudarna insåg, och motangrepp skedde. Allt i omgivningen slogs sida vid sida, och kampen för dess överlevnad skapades.
Gudarna fascinerades av dess livsvilja och lät det hela vara. Deras lekplats hade blivit ett skådespel utan något like och de beundrade det hela från högan sky.

De mäktiga varelserna som gudarna skapat visade sig inte vara många nog, och de drog sig undan omgivningen, rädda för att förgås. Men omgivningen hade fått lust av kampens berusande adrenalin, så kampen upphörde likväl inte.
Krig skapades, blodshunger och maktbegär infann sig. Gudarna uppskattade spänningen som tog form i världen, och de såg uppskattande på när omgivningen sakta tog död på sig själv.

I all galenskap var det mer ting än vinden som flydde omgivningen, för evigt förlorade. Men det bekom inte gudarna, de väntade ännu på att ondskan som hade förvridit omgivningen skulle visa sig.

Men väntan blev lång, och omgivningen dog ut. Gudarna sitter än och väntar på att det onda ska våga visa sig, och de ting som blivit för evigt förlorade är nu vår värld.

Levande Död

För en en värld av levande döda
... är jag den enda som på mig själv äter