Hål

Det är ett hål i min vägg
Eller mer en begynnelse till ett hål
Väggen tillät aldrig hålet att bli till
Så det är inte ett äkta hål
Men det ser ut som ett hål
Fastän det bara låtsas vara ett hål
Jag kallar det ett hål
För jag vill att det ska vara ett hål
Men mina väggar motarbetar min vilja
Jag avskyr mina väggar

Borta

Han ställer frågorna om och om igen.
Utan att yttra dem, de rullar gång på gång i hans undermedvetna.
Han kan alla frågorna utantill, men inte ett enda av svaren.
Frustrationen han känner över sin egen inkompetens växer sig starkare.

Han vill tillbaka, men klarar ej av att ta sig tillbaka.
Han ser hur det som en gång var ser honom för något han inte längre är.
Hur han önskar sig själv vara det som de vill se.
Men han har redan gett upp den individen som inte längre finns.

Han gråter inte, för tårarna är ingen del av hans liv.
Han ler inte, för skratten är inget som når honom längre.
Han lever inte, för han begravde sig själv för länge sen.

Ibland

Öppnade min handled idag
Jag antog att det var för att se efter, om mitt blod rann på samma vis som ditt.

Räknade mina tår idag
För att se om något saknades, något befintligt, eller ej.

Frågade mig själv efter mitt namn idag
Vet inte om jag svarade ärligt, oförmögen att se genom mina egna murar.

Drömde om döden inatt
Han vägrade skaka min hand, rädd för att ta med mig hem.

Öppnade upp din handled igen
Ditt blod bildar inte de mönster som mitt, känner mig fundersam.

I väntan på att bli begravd

I denna egenhändigt skapade grav
Jag känner svalkan från min egen död
Ser passivt på hur allt passerar
Hur liven runt mig ej tar del av mitt
Molnen hånar mig och skänker mig regn
Jag blundar och hoppas i hemlighet
Hoppas att dessa droppar fyller min grav
Skänker mig den död jag redan har
Slutar andas för att slippa luften
Jag ligger tyst, stilla och tigandes
I väntan på att bli levande begravd