Snöd

Förnuftet dör förtvivlat i min vardag
Bara tomma blad i denna dagbok
Ser världen passerar mig här förbi
Jag samlar på grått uttråkat damm
I en skål av föraktad ynklighet
Tackar för allt som jag aldrig fick
Ser ut genom kallt skitigt glas
Somnar när allt sakta dött bort
Jag är damm i en skål full av hån

Renons

Vibrerande monotona toner
Från tysta läppar som talar
Jag har slutat lyssna numer
Det är tomhet i varje ord
För de som säger sig älska
Är de som alltid avskyr mig
Ni bör aga mig blodig igen
För att få någon reaktion
Dränk mig i mina spillror
Jag kommer aldrig åter

Den som faller sist

Tappad ner för stupet
Jag bottnar aldrig mer
Förfluten tid av ångest
Jag passerar mig själv
På väg ner mot bottnen
Där jag samlat er alla
För att dämpa mitt fall

Itu

Belägrat är allt inre, min grav öppnas åter igen
Min grav är söndersliten, jag har rest mig från mörker
Jag ruttnar min väg genom livet, faller allt djupare
Sträcker mig utanför, båda världarna av aska kolliderar
Grip min hand så skall jag visa dig demoniska vyer
Skåda världen när den långsamt förfaller av missnöje
Svart jag skiner, med fragment av åtrå, skänk mig dig
Kom och ta del av allt hat, kom och få din nacke knäckt
Detta är allt mitt fel, jag önskar inte ändra på något

Skymnings gebit

Bär mitt kött likt ett skal
Varelsen i mig ylar inatt
Kröner mina under med törnar
Lämnar livet utan något bakom mig

Jag kontrollerar mina ådror
Allt blod pulserar ut från mig
Pressar alla mina gränser
Våldtar mig med ensamhet

Bär mitt skin likt en mantel
Meningen är ingen alls inatt
Krönts konung av vansinne
Jag lämnar livet för skymningen

Ökända skymning
Jag ser syner av behag
Förlorade blodsutgjutelser
Skapar ett gudlöst kaos
För min inre befrielse
Min skymnings gebit

Kroppar här vrider och vänder
Medan min lust ler av behag
Ankomst från djupt nedan
Bilder av ren kannibalism
Handskas med grov blasfemi
Min mentala dröm blir sann

Stoft av avsky

Blodpölar med tarmar och exkrement
De döende inuti de är alla mig
För detta är allt jag önskat mig
Denna onaturliga process av våld
Denna inre mörka galenskapen
Höjden av min mentala verklighet
Stoft av avsky

Intighet

Sänd från mörker, jag anländer
För att bringa eder befrielse
Evighet inuti, in i min realitet
För i dessa ruiner vi byggt
Faller jag bortom allt liv
För jag är evig
Jag är graven
Jag är intighet

Demonens verklighet

Dunkelt är den skepnad som döljer mig
I århundraden jag har dött i plågor
I lidande sveptes mitt sinne blankt
Fylld av historier om en värld bortom
Där ögonbindlar avslöjar verklighet
Det är verkligheten demonen visar mig

Allt du ser är ej sanning för mig
Jag alstrar demoner, från bortom
De pratar stilla i tystnad åt mig
Framträdandes i skuggor av aska
Bortom det rike som skulle varit
Värdighetens anlete är upplöst

Plundrad jag vandrar bortom
Nekad verkligheten ni pratar om
Dömd till demonernas öde rike
Där har jag min egna tron
Byggd av livlågor jag har släckt
Samt de plågor jag har väckt

Hin Håle

Skuggan uppkallad efter mig
Påtvingad alla levande ting
Moln av mänsklig aska
Fylkas på den mörka skyn
Natten den anländer
Namngiven efter mig
Jag spottar på eran jord
Och sjöarna börjar koka
Jag är Hin Håle
Domedag personifierad

Den Falske

Jag känner alla lögnerna
Alla har de olika namn
De som skapade mitt liv
Förådd enbart av mig själv

Mitt mörker jag frambringat självmant
Självbedrägeri om en högre existens
Men ingen fanns där att bli sedd
Det var enbart egna dunkla lögner

Lögner som jag matade mig själv med
För att forma det jag ville vara
Men sinnen är allt för bräckliga

Mina drömmar är bottenlösa, medan mitt sinne sover
Längtar efter jag efter någon form av sjukdom

Jag ser dem gråta
Även med slutna ögon
Jag vill lämna allt

De ser på mig med förakt
De slår på mig bakifrån
De kallar mig falska namn
Ovetandes att den falske är jag

Dubiös

Små frön av dubier
Sliter ut ditt hjärta
Låter dig förblöda
Du visste det ej
Men det var din tid
Att lämna allt, att dö

Kärlek

Ge mig död, ond bråd död
Ge mig våld, brutalt våld
Ge mig misär, vidriga ting
Ge mig mord, av hemska slag
Ge mig avsky, förakt, aversion
Ge det till mig, allt det du hatar
För det är vad kärlek är för mig

Patos

Eggen skär nu tillräckligt djupt
Öppnar upp det inre mörkret
Smeker passionerat livskraften
Flera öppna sår ler mot mig
Eggen leker i mjuka rörelser
Skapa konstverk enbart för mig
Släcker lågan som brann varm
Tömmer ut allt framför mig
Badar i mitt ljuva vackra verk
Andetag slutar snart finnas till
Med hjälp av dig, skapat jag patos

Med slutna ögon

Ett slags tyst obehag
Växer sig nu starkare
Inom en fasad av frost
Kväver natten allt
Slut ögonen min vän
Öppna dem aldrig åter
Slut ögonen min vän
Intala dig ljuva lögner

Ett slags död kymlighet
Äter på det mörka inre
Kylan skänker frostskada
Kväver mig nu åter själv
Sluter mina ögon igen
Räknar tyst knivhuggen
Med ögonen evigt slutna
Känns det bättre om jag dör?

En sista reflektion

Fruktan skakar
Hatet vibrerar
Blodet pulserar
Jag blundar
Tiden stannar
Döden skrattar