Pragmati

Frågor som ständigt ställs vid fel tillfällen. Alla hoppar på ryggen och sparkar medan man ligger ner. Varför är jag den jag är? Det är inte mig det är fel på, det är de andra som är galna. Jag blundar och ser dem alla dö. Varenda en har någon gång fallit för min hand, precis som jag för deras. Utan mål i livet förkastas jag. Som en trasa de endast använt för att torka bort skiten under sina skor. Jag leker med tanken att förvirra dem till sinnesförvirring. Min tvetydighet driver dem bort, och jag glädjes. För jag ser dem inte längre, och det känns bra. För när man inte har någon man bryr sig om, varför ska man då engagera sig? Jag blundar allt oftare nu, för att se fler dö. När skall empatin vakna inom mig, när skall jag sluta glädjas åt andras oduglighet? Varför är det bara jag kvar som ler? Frågorna jag ställer besvaras enbart av mig, för jag är den enda som får höra dem. När gick jag över gränsen från självförakt till hybris?

Återkomst

Ser bara tomma leenden.
Kurar ihop mig inom mig.
Knyter nu näven på nytt.
Smärta och blod kombinerat.
Önskar död åt omgivningen.
Åter på väg ner för stupet.
Där min djupa grav längtar.
Dess välkända omfamning
Är ännu allt jag känner igen.

En reflektion

Butiken stängde och han satt i mörkret och såg på sina före detta klasskamrater. Det var två dagar sedan han träffade dem på klassåterträffen. Han hade då antagit att det skulle vara enda gången han skulle sitta ner med dem vid samma bord. De tomma känslorna som följt honom i flera år verkade nu sakta fyllas. Mattias och Timmys ögon mötte hans. De glödde i mörkret.

Vi har aldrig gillat dig. Orden hade tagit hårdare än han hade väntat sig. Han hade aldrig haft någon direkt kontakt med dem, förutom att de hade gått i samma klass i flera år. Annars kände han inte dem. Så varför tog dessa främlingars ord så hårt på honom när de sa det. Kanske för att de ändå hade varit i hans omgivning i flera år tidigare.
Du har ingen rätt att tala med oss. Han hade först lett mot dem, trodde inte riktigt att de menade allvar. Men snart dog hans leende ut.
Vi skulle vilja få dig att tystna, för gott. Han hade nickat sakta. Vi vill döda dig.

När han nu satt här i denna tomma lokal, men extrapriser kring sig, undrade om han hade fattat rätt beslut. Ville han verkligen dö? Ville han verkligen att det skulle bli dessa två som tog hans liv?

Han visste inte varför de hade bestämt just denna plats eller tid, men han hade inte ifrågasatt deras beslut.
"Hur hade ni tänkt genomföra detta?"
"Vi tänker hänga dig." Svarade Mattias så snabbt att frågan knappt ens hann yttras.
Han nickade när han såg hur allvarliga de båda var.
"Okej." Han såg från den ena till den andre. "Vill ni prata om det?"
Mattias öppnade munnen först, men Timmy hindrade honom genom att hålla upp sin hand framför honom. "Vi tyckte aldrig om hur du såg på oss andra." När Timmy såg att han inte tänkte säga något så fortsatte han. "Du såg på alla kring dig som dina egna leksaker. Du behandlade flera av oss som om vi inte vore värda något. Dina spydiga kommentarer och din arroganta attityd är något som denna världen inte behöver." Timmy suckade tungt, som om han inte hade andats medan han pratat. "Det är därför. Det är därför vi tänker hänga dig."

Han funderade ett tag. På alla misstag han gjort i livet, på allt han ångrat efteråt. Tankarna virvlade runt. Så många fel, så mycket som han önskade ogjort.
"Jag vet om att jag inte varit perfekt. Men det var många år sen allt detta ni talar om skedde." Han skakade dystert på sitt huvud, uppgivet. "Jag tror inte jag är samma person som ni en gång lärde er att hata på detta viset." Mattias skrattade honom rakt i ansiktet.
"Tror du verkligen att en god gärning kan ta död på alla illgärningar du genomfört genom hela ditt liv?"
"Nej, jag tror mig själv förtjäna detta, det är därför jag är här." Båda höjde på ögonbrynen när han sa detta. "Men jag är som många andra, jag vill innerst inne inte dö. I alla fall inte än."
"Vad gör du då här?"
"Jag vet inte helt säkert. Jag antar att jag tog åt mig, att jag ville ta konsekvenserna av det jag utsatt folk för. Att jag en enda gång ville stå upp för mig själv, inte gömma mig bakom fasader och möta er som mitt verkliga jag." Han såg ner, mötte inte deras blickar, för ögonen kändes vattniga, som om tårarna skulle komma när som helst.
"Det kvittar vad du säger här, hur du förändrats eller vad du ångrar. Du kommer bli hängd här inatt."
"Men det kommer inte hindra mig från att försöka. Det måste ni redan förstått."
"Jo, men vi vill inte ge dig några falska förhoppningar, för vi är inte lika falska som dig." Han nickar, förstår. Det är hit hans liv lett honom. Han tänker inte förneka det.
"Det känns som en hel livstid sedan vi gick i samma klass, jag minns inte det så tydligt längre."
"Det gör vi." svarade Mattias med hat i rösten.
"Jag har förstått det. Själv har jag lagt min tid på att inte leva i det förflutna. Jag har istället försökt att förändras och utvecklas."
"Än en gång sitter du och hävdar dig vara bättre än oss?" Mattias spottade ut orden.
"Nej, nej. Det var inte så jag menade. Efter flera år så erkände jag mina problem för mig själv. Jag går ännu i terapi för att klara av att ta min omgivning på ett bättre vis."
"Så kul för dig, men det ändrar ingenting."
"Nej, kanske inte. Men om ni kände mig bättre kanske ni inte skulle tycka att jag vore denna hemska person som ni ser mig som."
"Så detta är början på en djup kamratskap, är det vad du tror?"
"Nej..." Han suckar. Det kändes lönlöst. Varför hade han tagit sig hit egentligen om det inte var detta han ville? Det var här det skulle ta slut, det var tanken han hade gått hit med i sinnet. Men nu...
"Läkarna säger att det har att göra med diagnosen de gett mig..." Timmy avbryter honom innan han hinner avsluta meningen.
"Vi skiter i vad de säger, du ska dö inatt!" Båda reser sig framför honom. "Res dig upp."
Han reser sig. Han har redan insett varför, men pulsen ökar ännu mer när Mattias tar fram ett rep ur väskan han haft med sig.

Det skulle kvitta hur mycket han öppnade sig här. Hur mycket han pratat om alla de vänner som lämnat hans sida genom tiderna. Hur allt runt honom försvunnit gång på gång. Hur tom och hjälplös han känt sig mot omgivningen. Hur skönt han hade tyckt det känts att få öppna sig, för någon en enda gång, innan han dog...

Medan han ser på hur de hänger upp repet och säkrar det så rusar pulsen inom honom. Är detta slutet? Extrapriser och dåliga importvaror som hånar honom på dammiga hyllor. Vill han detta? Är detta allt livet har att erbjuda honom? Kan han inte bli mer? Vill han inte bli mer?
Han för ner handen i sin ena ficka och knyter handen hårt kring fickkniven han fått med sig.
Jo. Han vill mer. Han kommer inte dö ikväll, inte utan en strid.
När Mattias och Timmy närmar sig honom med bestämda steg och säger; det är dags nu, så tar han upp handen ur fickan...

Vindens hemligheter

Det är vackert här...
Skönhet som solens strålar förstör
Smyger sig endast fram om natten
Här där vinden viskar sina hemligheter
Hemligheter som delas där ingen hör
Hemligheter som gömmer sig överallt
Slut ögonen och dela dem du med.

På andra sidan

Låter dig se detta rena mörkret genom mina egna ögon
Tar dig in i en värld där nattens närhet skänker trygghet

Dimma

Döljer allt, förvillar ögon att se vad den vill.
Som om den skapar en annan värld åt dig.
Låt dess viskande rop ta dig med sig hit.
Låt dina ögon vilseledas under denna natt.
Se en ny värld, skapad av ren otydlighet.
Låt den ta dig med, in där allt är syndig dygd.

Evig aska

Jag ser dem alla dö
Med ögonen slutna
Färgas allt till rött
Döden andas mig
Jag dräper evigt
I allt hat jag är
Evig förruttnelse
Se vad jag skapar
Världen är aska

Snötårar

Ligger i en snödriva och ser världen passera förbi
Molnen gråter sina snötårar över mig
Jag sluter ögonen, och världen står still med mig

Bölden

Det började en kväll likt alla andra. Han var förvånad av den ömmande känslan som växte sig allt starkare på sin högra axel. En svullnad var det enda som syntes i början, men svullnaden blev med tiden en utväxt. En böld som växte sig allt större. Likt allt övrigt i hans liv, så tog han ingen notis av detta. Hur stor bölden än blev, så var den enbart en del av hans miserabla liv. Precis som när hans katt hade dött var det inget som fångade hans uppmärksamhet.
Det var längesedan något hade väckt hans känslobank. Han kunde inte minnas senast han inte nonchalerat det som skett kring honom. Inte ens doften av rutten död i hans närhet hade fått honom att reagera.

Utväxtens ömmande känsla omvandlades med tiden till en slags avdomnad närhet. Men avdomnade släppte stundtals och den smärtsamma värken höll honom vaken mer än en natt. Han undrade tidvis vad det var som fått bölden att börja växa, och hur länge den tänkt sig fortsätta växa.
Med smärtan kom också en känsla av absurd tomhet. Något han inte kunde förstå, för när han kände efter kunde han inte känna efter. Det var längesedan han hade försökt känna efter. De få gångerna han kunde minnas att han hade gjort det medvetet hade han alltid ångrat sig. Men nu när han av något obestämt skäl inte kunde känna efter så kändes det fel. Inte likt den lyckan han hade trott sig få genom att ignorera sitt inre tidigare.
Han vaknade kallsvettig mitt i nätterna, de nätterna han väl fick någon sömn.

När den enorma bölden växt sig så pass stor att han inte längre kunde vända på sitt huvud så gick han för att se sig själv i spegeln. Den enda i hans hem som fortfarande var hel.
Utväxten täckte hela hans axel, och han antog att han borde känna en panikartad känsla i bröstkorgen. Han betraktade sin missvårdade spegelbild och inväntade känslan. Men den kom aldrig.

Det hade gått tre månader, då han vaknade skrikande. Den värkande plågan hade ersatts av en intensiv smärta som om all vävnad i hans axel slets itu. Varje muskelvävnad, alla nerver, allt revs sönder. Det kändes som det kokade i den vibrerande utväxten på axel och han kunde känna hur det bubblade vilt där inne.
En viskande röst hördes i hans inre, men smärtan och hans egna skrik gjorde det svårt att tyda den. "Du ville så gärna slippa oss. Kärlek, hat, alla av oss som du har förkastat. Nu får du din önskan uppföljd, för vi vill inte heller ta del av dig. Din självömkan och din smärta är alla av oss som önskat att stanna. De var de enda du ej försummade..."
Mer lyckades han inte höra för svulsten sprack, slet sönder hans axel så att hans arm kastades bort från hans övriga kropp. Små kryp som inte liknade något han tidigare sett kröp bort från hans döende kropp. Han visste vilka de var. Han kunde deras namn. Men han sa dem aldrig.

Medan han låg döende, och såg hur blodet rann från hans kropp mot den avslitna armen vid hans sida, försökte han än en gång känna efter. Trots att han visste att det var förgäves. Allt han var förmögen att känna var sin liderliga självömkan och den intensiva smärtan som sakta lämnade hans kropp. Snart var han bara en död massa. Asföda för vilket djur som än fann honom först.
Han försökte gråta, men kunde inte.

Tapeter

Varför känns jag så fel, i mitt eget hem?
Varför växer denna klumpen i min bröstkorg
Varje gång jag stirrar på väggarna som omger mig
Jag smeker dessa förfall omkring mig
Kommer till en djupare insikt
Jag avskyr mina tapeter.

Ett nytt liv

Avlägsna alltet
Sorgen jag för mig själv behåller.
Karva av allting
Galenskapen jag har inom mig.
Vittra samman
Lämna inget spår av mitt liv.
För här skall det allt sluta
För här skall det allt börja
Mitt liv för ett nytt
Må det nya inte vara jag