tisdag 16 februari 2010

Snötårar

Ligger i en snödriva och ser världen passera förbi
Molnen gråter sina snötårar över mig
Jag sluter ögonen, och världen står still med mig

tisdag 9 februari 2010

Bölden

Det började en kväll likt alla andra. Han var förvånad av den ömmande känslan som växte sig allt starkare på sin högra axel. En svullnad var det enda som syntes i början, men svullnaden blev med tiden en utväxt. En böld som växte sig allt större. Likt allt övrigt i hans liv, så tog han ingen notis av detta. Hur stor bölden än blev, så var den enbart en del av hans miserabla liv. Precis som när hans katt hade dött var det inget som fångade hans uppmärksamhet.
Det var längesedan något hade väckt hans känslobank. Han kunde inte minnas senast han inte nonchalerat det som skett kring honom. Inte ens doften av rutten död i hans närhet hade fått honom att reagera.

Utväxtens ömmande känsla omvandlades med tiden till en slags avdomnad närhet. Men avdomnade släppte stundtals och den smärtsamma värken höll honom vaken mer än en natt. Han undrade tidvis vad det var som fått bölden att börja växa, och hur länge den tänkt sig fortsätta växa.
Med smärtan kom också en känsla av absurd tomhet. Något han inte kunde förstå, för när han kände efter kunde han inte känna efter. Det var längesedan han hade försökt känna efter. De få gångerna han kunde minnas att han hade gjort det medvetet hade han alltid ångrat sig. Men nu när han av något obestämt skäl inte kunde känna efter så kändes det fel. Inte likt den lyckan han hade trott sig få genom att ignorera sitt inre tidigare.
Han vaknade kallsvettig mitt i nätterna, de nätterna han väl fick någon sömn.

När den enorma bölden växt sig så pass stor att han inte längre kunde vända på sitt huvud så gick han för att se sig själv i spegeln. Den enda i hans hem som fortfarande var hel.
Utväxten täckte hela hans axel, och han antog att han borde känna en panikartad känsla i bröstkorgen. Han betraktade sin missvårdade spegelbild och inväntade känslan. Men den kom aldrig.

Det hade gått tre månader, då han vaknade skrikande. Den värkande plågan hade ersatts av en intensiv smärta som om all vävnad i hans axel slets itu. Varje muskelvävnad, alla nerver, allt revs sönder. Det kändes som det kokade i den vibrerande utväxten på axel och han kunde känna hur det bubblade vilt där inne.
En viskande röst hördes i hans inre, men smärtan och hans egna skrik gjorde det svårt att tyda den. "Du ville så gärna slippa oss. Kärlek, hat, alla av oss som du har förkastat. Nu får du din önskan uppföljd, för vi vill inte heller ta del av dig. Din självömkan och din smärta är alla av oss som önskat att stanna. De var de enda du ej försummade..."
Mer lyckades han inte höra för svulsten sprack, slet sönder hans axel så att hans arm kastades bort från hans övriga kropp. Små kryp som inte liknade något han tidigare sett kröp bort från hans döende kropp. Han visste vilka de var. Han kunde deras namn. Men han sa dem aldrig.

Medan han låg döende, och såg hur blodet rann från hans kropp mot den avslitna armen vid hans sida, försökte han än en gång känna efter. Trots att han visste att det var förgäves. Allt han var förmögen att känna var sin liderliga självömkan och den intensiva smärtan som sakta lämnade hans kropp. Snart var han bara en död massa. Asföda för vilket djur som än fann honom först.
Han försökte gråta, men kunde inte.

måndag 1 februari 2010

Tapeter

Varför känns jag så fel, i mitt eget hem?
Varför växer denna klumpen i min bröstkorg
Varje gång jag stirrar på väggarna som omger mig
Jag smeker dessa förfall omkring mig
Kommer till en djupare insikt
Jag avskyr mina tapeter.