Fläcken

Han lät sin blick fästa sig vid den mörka fläcken i taket, som så många gånger förr. Varför blev det så här? 
Mörkret omfamnade honom och gjorde honom till en del av allt det mörka, än en gång.
Han hade velat så väl med allt, det visste han, men allt hade blivit så fel. Eller var det egentligen så? Det kändes som om han inte visste någonting längre.
Hur länge hade han varit inlåst i detta mörkret? Veckor? Månader? År? Han undrade om någon hade någon koll på det, han hade i alla fall inte det. Tidsuppfattningen, som han hade ett svagt minne av att en gång haft, var bortblåst. Han mindes att han hade trott måltiderna hade kommit med jämna mellanrum från början, men med tiden förstod han att det inte var så. De lekte bara med hans tidsuppfattning. Ännu ett sätt att bryta ner honom, så måste det vara. Han var bara glad att han ens fick mat, han orkade inte ens bry sig om att den många gånger var möglig. Han visste att vakterna brukade spotta i maten innan han fick den, ibland även smaksätta den med urin, men han brydde sig inte. Han var tvungen att äta för att klara av tortyren som sedan följde.
Första gången hade han gråtit, han hade skrikit och bett om nåd. Det var innan han insåg att de tog det lugnt med honom, den där första gången. Han var glad de gångerna han tuppade av medan de höll på med honom. Trots att han visste att det straffade sig i längden.
Den där första gången var likväl den gången som hållit sig kvar längst i minnet. Hur de släpat honom till rummet dragandes i hans hår. Det var först senare han lärt sig att hålla ett stadigt tag om deras handleder för att lindra smärtan i hårbottnen. De hade slängt honom på metallbädden som stod mitt i rummet. Spänt fast honom, så han inte kunde röra sig, och tänt de där lamporna som bländat honom. De där varma lamporna som kändes som om de frätte på hans syn. Lamporna som gjorde att hans torterare bara syntes som skuggor kring honom. Men inom sig såg hans dem tydligt, ohyggliga skepnader avlade från helvetet. Så måste det vara, intalade han sig varje gång. Ingen människa kunde väl hantera deras verktyg likt de här demonerna kunde? Varje liten sak de gjorde mot honom, fick världen att stanna upp, förvridas till ett dis, ett dis av ren smärta och skräck. De var demoner, så var det. 

Varje gång de slängde in honom i hans mörka cell på nytt, den där mörka utan fönster, låg han alltid och stirrade på fläcken. Den mörka fläcken, som var mörkare än mörkret. Där den sken med sin ensamhet. Med mörkret kring som smekte dess kanter. Den påminde honom om sig själv. Med sin ensamhet, och sin oförmåga att påverka mörkret kring sig. Möjligen var han likt den, även mörkare än mörkret kring sig, han mindes inte längre själv. Vem var han tidigare, det var en fråga han inte visste svaret på numer.
Han föreställde sig att fläcken också grät sig till sömns. Han undrade om även fläcken önskade att den vore död.
Denna dystra ensamma fläck, som var han själv. Han visste att han inte var något annat, än en dyster ensam fläck, i ett helvete han förmodligen skapat på egen hand. Men han visste inte längre hur, eller varför. Han visste bara att han var fläcken, för den var honom. Mörkret, det skingras aldrig, inte kring en fläck likt denna.

En orange penna

Jag funderar lite över varför det är så att jag har så lätt för att bli illamående när jag åker kommunalt utan musik i mina öron. Kan det helt enkelt vara att jag mår illa av att höra min omgivnings många olika röster?


Medan jag sitter och väntar på att bussen skall komma och föra mig hem, tar jag fram pennan jag har i min ficka. Jag ser att den är orange. Jag har aldrig sett denna pennan tidigare. Jag undrar hur den hamnat i min ficka, och när hamnade den där? Den känns främmande i min hand medan jag skriver, men den känns behaglig. Jag vägrar släppa taget om den, jag skriver vidare medan jag fortsätter fundera på vart den kommer ifrån. Jag vet att mycket väl att det jag skriver är total nonsens, men varken pennan eller jag vill sluta. Kanske försöker vi båda två vill stänga ute världen kring oss genom att koncentrera oss på varandra, kanske är det bara världen som stänger ute oss för ett ögonblick. Jag vet inte säkert, men pennan och jag är i alla fall säkra på varandra, trots att vi är totala främlingar. Vi är främlingar ihop, och vi är denna korta stund ett enda väsen. Kanske hade vi en gång ett förgånget liv ihop, vi vet inte, och vi bryr oss ej. Vi vägrar släppa taget om varandra, trots att bussen nu har anlänt. Men jag vet att jag måste släppa taget, fastän jag avskyr göra det. Det är denna världen som ständigt tvingar mig till dess saker jag helst av allt vill slippa. Jag är inte stark nog att vägra, för jag är hungrig, och måste med denna buss. Valet var aldrig mitt. Jag känner mig tvingad att medverka i livet på nytt, när jag sakta och ofrivilligt lägger ner denna orange främmande penna.