Icke-existens

Pulvriserad existens i en neutralt enad katastrof
Dräpt besinning, borttagen från allas tomma liv
Utan att nånsin funnits till, hemsöker jag er än
För jag är tomhet, jag är makt, jag finns ej till

Mina andetag väsnas likt likets krafsade på kistan
Min blick är dunkel bortom de naturligas sinnesro
För det naturliga är precis det jag aldrig varit
Jag är ockult, jag är gräslig, jag är född död

Mina lungor fylls av dammet som skänker dig besvär
Jag äter allt det som du icke visste fanns där
Jag föraktas av det sunda, det förnuft alla bär
Jag är förtvivlet, jag är asföda, jag är ofödd

Gravt besvärad av min egen obefintliga närvaro
Jag är den du trodde dig aldrig kunna bli
Jag är allt som ni alla såg som bortkastat
Jag är mörkret, jag är glömskan, jag är döden

Självdöd

I skuggan av det som inte andas, bevakar jag mina egna andetag
Jag smeker det döda som omfamnar mig, jag välkomnar stanken
Meningslösa ord förgås, jag sluter ögonen och sluta vara...
Jag självdör...

Ett hav av mig

Självföraktet jag känner mot mig förintas av de tankar jag ej delar med mig utav.
Jag slutar andas mellan varje andetag då jag sluter ögonen för att kunna se.
Varför har alla tankarna försummats av min känslolöst apatiska inställning?
När allt kommer omkring så var det jag själv som försatte mig i ett hav av mig.
Där ni alla andra bara kan se på, utan att förstå vart strömmen för mig.

Ditt liv

Förstelnade vi står
Omfamnade vi varandra ej når
Jag är ett med dig
Fast du mig ej ser
För jag är den du undviker
Jag är den du ej ser
För jag är ditt allt
För jag är ditt liv...

Förseglat

Lagom är inget jag bryr mig om
För mycket är allt det jag vill ha
För mitt liv var aldrig nog
Så jag gav bort det i väntan på ett nytt
Jag omfamna ditt liv när du ej såg på
Tog det till mitt eget för gott
För du är det liv jag vill ha
Mitt har jag redan dig gett

Öde

Jag ser det allt förfalla
Mitt rike som aldrig fanns
Mina tårar är kala och torra
För att förlora det jag aldrig haft
Var mitt enskilda öde redan från födseln

Egendom

De riktade dem mot solen
De kisade och slöt sakta ögonen
De slöt sina hjärtan och de kysste molnen
Deras svala inre vittrade till blekt damm
De var alla den aska som jag andades in
För jag var deras
Och jag var den som ägde dem

Skuggan

Dunklet sprids
Mina sinnen sträcks
Jag härskar i glömska
Mitt rike förfaller
Men min makt den växer
För jag är det som solen ej når
Det som mörkret så avskyr
Jag är skuggan till det gömda
Det så mörka och så avskydda
Det ni alla så begär
Det ni alla så vill ha
Jag den nattliga solens fiende
Jag är minnenas rot i havet
Jag är vad alla så vill vara
Men det alla så hatar och bespottar
För jag är vad du är
Jag är det lilla som inom dig gror
Jag är alltet som du ser
För jag är inget av det du ser
Vänd dig inte om
För jag är där jämt
Vänd dig inte om
Om du inte dig själv vill se

De overkliga

Ritade ser vi hur alla står och ser på
Skapade ur någons fantasi försöker vi vara ett med dem
Fast vi är inte som dem, för vi är de overkliga
Vi är de som de vill vara
Och allt vi vill, är att vara ett med dem
Dem som drömmer om oss

Barndomsminne

Ljuset skiner
En längtan fyller min själ
När jag här, över marken svävar
Jag lämnar marken
Och jag seglar allt högre
Det är här - jag hör hemma
Över alla de andra
Det är här - jag är född att härska
Men denna varma känsla
Dras hastigt från mig
När jag långsamt dras ner igen
Ner i tryggheten
Där jag är likt er andra
Här i min faders famn
Jag ser och och jag gråter
Jag vill upp igen...

Bottenlös grav

För att jag blundar åt dina åsikter
För att jag blundar åt mina egna
För att jag kryper istället för att gå
För att mina ögon jämt förblir stängda
För att jag hatar allt det jag kan bli
För att jag sitter fast i en bottenlös grav
Som jag med mina egna händer har grävt

Det är här jag stannar för evigt
Det är här mina ögon kan vara öppna utan att se

Ånger

Jag är den som styr ert liv
Jag finns till där bakom allt
Där ni inte ser mig röra mig
Jag leker med ert långa hår
Eran hud under mina fingrar
Jag är närhet utan beröring
Jag är allt ni drömmer om
Som ni inte inser ni redan har
Jag finns på insidan av alltet
Det som är suddigt, diffust
Jag är era tankar om hopp
Jag är det som lämnades kvar
Jag är allt det ni önskar ni var

Natten och jag

Mörkret försöker inviga mig i sitt lugn
Men mitt sinne är allt för tungt
Jag infekterar mörkret med osäkerhet,
och osynliga djupa blödande sår
Jag äter av dess lovande ord om stillhet,
medan jag lockar med ord om ångest
Vi möts och kolliderar
Natten och jag fäller våra tårar ihop

Eviga cirklar

Vandrar runt i eviga cirklar
För att alltid kunna hitta tillbaks
Tillbaks till allt det som kunde varit
Men som aldrig var meningen att bli
Till läpparna som höll mig vaken om nätterna
Till huden som skänkte mig glädje
Till famnen jag kunde somna i
Hos personen som gav mig lugn
Till läpparna som håller mig vaken än

En fråga...

Om jag råkar få hål på fel plats
Bör jag söka hjälp eller låta det vara?
Lämna allt bakom mig, för att aldrig återvända?
Tappa mig på vätska och förvisa mig till evig vila?
Somna om och drömma om en annan tid och plats?
Mörda dagen för att slippa se allting jag ser?
Det känns så rätt att inte längre finnas till...