Likt en sten

Bänken började kännas hård under honom. Solen var på väg ner och folket som lät i bakgrunden var avlägsna. Vattnet skvalpade mot stenstranden. Han höll sig borta från sandstranden, människorna.

Hur blev allt så här? Frågade han sig själv, men som vanligt utan svar. Samma fråga som han ställde sig själv varje morgon han vaknade. Vad gjorde han för att komma hit?
Han intalade sig att det inte var så farligt.
Det kanske inte var livet han önskade sig... men sen igen visste han inte ens vad han önskat sig för liv.

Han suckade och böjde sig ner och plockade upp en sten från den steniga stranden. Han betraktade stenen som var kantig trots sitt liv så nära vattnet. Så nära, men ändå så långt borta. Så felplacerad, ofullständigt, på något vis. Var det hans öde? Oförmögen att smälta in, fast utan att bli sedd.

Han såg ut över vattnet. Undrade varför han funderade på att kasta ut stenen egentligen. Det var väll så man gjorde? När man satt vid stranden, kasta en sten i vattnet, njut av livet. Njut?

Han kastade stenen mot vattnet, för att smälta in?
Det var ett uselt kasst, avspeglat från hans liv?

Innan stenen landade visste han att den inte nådde vattnet, och han suckade uppgivet redan innan stenen landade bland de andra stenarna på stranden.

Han såg på stenen där den låg, omgiven av andra stenar. Inte ens detta kan du göra rätt?

Hans händer skakade när han kände hur denna sten symboliserade hela hans liv. Hur allt han nånsin gjort, varit så nära, men aldrig tillräckligt. Vad fanns det kvar? Varför var det alltid så här?

Han bet ihop sina tänder, hårt. Han kände inte ens att en hudbit från hans läpp hamnat mellan förrän blodsmaken spred sig i hans mun.

Avlägsna minnen och drömmar, alla fallna likt stenen, strax innan sitt mål. Dömda att ligga kvar, smälta in i omgivningen och låtsas vara en i mängden. Så olik de andra, men ändå tagen för en i mängden.

Han reste sig upp, benen kändes skakiga, han hade suttit ner länge. Han gick fram till vattnet, böjde sig ner och tog upp stenen där den låg, precis utanför vattnets räckvidd.
Han kastade den så långt han orkade, han önskade att det varit längre än det faktiskt var.

Han såg hur den föll ner i vattnet, likt en stor regndroppe. Han stod där och kände en tomhet växa inom honom. Precis som om stenen var han själv, och han nyss kastat bort det av honom som betydde något. Stenen hade fortfarande inte sjunkit till bottnen när han började ta av sig sina skor, följt av sina strumpor. Han kavlade upp byxorna, en liten bit, men sen hejdade han sig.

Medan stenen la sig till rätta på bottnen så gick han ut efter den, med långa steg. För att aldrig återvända.

Främling

Främling leker med tanken, om att förgöra, förstöra
Likvidera det främmande, som ej vill känna av honom
Psykiskt instabil, en bomb på väg att falla, utplåna
Avfyrad, försent att tänka om, avgrund i hans blick
Fel, främling överallt, dömd att låsas in, för alltid
Blunda inte, slut aldrig ögonen, du är redan död
Falsk sinnesbild, skev verklighets syn, avliden
Sex fot ner, där vilan infinnes, längtan, avskyn
Främling för allt, avskydd av mig, och även av dig
Jag slutar existera, främling, det är vad jag är.