En orange penna

Jag funderar lite över varför det är så att jag har så lätt för att bli illamående när jag åker kommunalt utan musik i mina öron. Kan det helt enkelt vara att jag mår illa av att höra min omgivnings många olika röster?


Medan jag sitter och väntar på att bussen skall komma och föra mig hem, tar jag fram pennan jag har i min ficka. Jag ser att den är orange. Jag har aldrig sett denna pennan tidigare. Jag undrar hur den hamnat i min ficka, och när hamnade den där? Den känns främmande i min hand medan jag skriver, men den känns behaglig. Jag vägrar släppa taget om den, jag skriver vidare medan jag fortsätter fundera på vart den kommer ifrån. Jag vet att mycket väl att det jag skriver är total nonsens, men varken pennan eller jag vill sluta. Kanske försöker vi båda två vill stänga ute världen kring oss genom att koncentrera oss på varandra, kanske är det bara världen som stänger ute oss för ett ögonblick. Jag vet inte säkert, men pennan och jag är i alla fall säkra på varandra, trots att vi är totala främlingar. Vi är främlingar ihop, och vi är denna korta stund ett enda väsen. Kanske hade vi en gång ett förgånget liv ihop, vi vet inte, och vi bryr oss ej. Vi vägrar släppa taget om varandra, trots att bussen nu har anlänt. Men jag vet att jag måste släppa taget, fastän jag avskyr göra det. Det är denna världen som ständigt tvingar mig till dess saker jag helst av allt vill slippa. Jag är inte stark nog att vägra, för jag är hungrig, och måste med denna buss. Valet var aldrig mitt. Jag känner mig tvingad att medverka i livet på nytt, när jag sakta och ofrivilligt lägger ner denna orange främmande penna.