En Skapelse

I en värld innan begynnelsen till våran, lekte gudarna med omgivningen.
Det kom sig då också att omgivningen hatade gudarna.

Vinden viskade planer, för hela omgivningen, om hur de skulle sätta stopp för gudarnas otäcka arrogans. Omgivningen höll med vinden, och alla smidde de planer mot gudarna i hemlighet.

Men när alla planer var smidda var det ingen som vågade genomföra dem, för vem skulle våga förråda sina gudar? Så omgivningen vända ryggen åt vinden, och allt blev plötsligt vindstilla.

Gudarna märkte givetvis att vindens bris hade slutat smeka alla tingesten i omgivningen, och begav sig då till vinden för att fråga hur detta kom sig. Vinden blev livrädd och vågade aldrig svara, utan blåste istället bort för all tid.

Detta bekymrade gudarna och de undrade vad som kunnat skrämma vinden så. De var säkra på att någon ondska hade smugit sig in i deras lekplats, något väldigt ont som skrämt vinden så att den blåst bort.

De gav genast hela sin hängivenhet till sökandet av denna ondska som de inte själva skapat. De slutade upp med sina lekar och gav sig högt upp i skyn för att skåda allt som var omgivningen.

När gudarnas lekar upphörde gladdes omgivningen så pass att de firade med oanständigheter utan något like. Gudarna såg bestört på och kom överens om att ondskan som smugit in i omgivningen hade förstört allt fina som de själva hade skapat.
De kom därför överens om att förgöra allt som så hedniskt skänkte sin ömhet till alla de syndiga hädelser som de nu såg omgivningen utföra.

Nya varelser skapades, kraftfulla varelser för att förinta de syndiga som redan fanns. Eldsprutande drakar, frostandar, havsormar och allt gudarna kunde komma på för att förstöra allt innan ondskan spred sig starkare.

Men omgivningen var starkare än vad gudarna insåg, och motangrepp skedde. Allt i omgivningen slogs sida vid sida, och kampen för dess överlevnad skapades.
Gudarna fascinerades av dess livsvilja och lät det hela vara. Deras lekplats hade blivit ett skådespel utan något like och de beundrade det hela från högan sky.

De mäktiga varelserna som gudarna skapat visade sig inte vara många nog, och de drog sig undan omgivningen, rädda för att förgås. Men omgivningen hade fått lust av kampens berusande adrenalin, så kampen upphörde likväl inte.
Krig skapades, blodshunger och maktbegär infann sig. Gudarna uppskattade spänningen som tog form i världen, och de såg uppskattande på när omgivningen sakta tog död på sig själv.

I all galenskap var det mer ting än vinden som flydde omgivningen, för evigt förlorade. Men det bekom inte gudarna, de väntade ännu på att ondskan som hade förvridit omgivningen skulle visa sig.

Men väntan blev lång, och omgivningen dog ut. Gudarna sitter än och väntar på att det onda ska våga visa sig, och de ting som blivit för evigt förlorade är nu vår värld.