Nederlag

Anders märkte att han hand skakade. Men strax efter att han märkt hur handen skakade insåg han att hela han skakade. Peter verkade självsäker, trots att de andra var fler än dem. Kanske var det alkoholen som gav honom självförtroendet, men Anders hade inte druckit lika mycket. Det var väl därför rädslan inte hade lämnat honom.

Anders såg hur Peter knöt sin näve, snart skulle helvete bryta lös.

Han såg sig omkring, de andra var fyra stycken, Anders och Peter skulle inte ha en chans. Anders var ingen slagskämpe, han var för feg, tänkte han. Hur skulle han slinga sig ur detta? Peter provocerade dem allt mer, och de främmande männen närmade sig långsamt Anders och Peter hela tiden.

Anders hann inte reagera, slaget kom så snabbt. Han såg inte det, han kände knappt det, men han föll likväl. En avdomnande känsla spred sig hastigt längst med hans vänstra kindben. Pulsen ökade så pass mycket att han blev smått rädd för att få en hjärtattack.

Benen vek sig när han försökte resa sig, och en av de främmande männen kastade sig över honom. Anders skrek och fäktade panikartat, och på något vis lyckades han ta sig ur greppet som främlingen haft honom i.

Nu vek sig inte benen, och han sprang så snabbt han kunde, såg sig inte om, rädd för att då tappa fotfästet. Lungorna höll på att krampa då han kämpade för att andas.


Han vaknade av att han mor kallade på honom från nedre våningen. Han skrek något otydligt till svar och satte sig upp i sängen. Huvudet värkte och han kände försiktigt där slaget hade träffat. Det var ömt och värkte. Säkert blå i hela ansiktet, tänkte han.

När han hade klätt på sig så hastigt han orkade så lunkade han ner för trappan för att se vad hans mor ville honom. Hon stod vid ytterdörren och pratade låg med någon. När Anders närmade sig så han att det var två poliser vid dörren. De sökte honom, och en klump satte sig i hans hals, gjorde det svårt för honom att svara på deras frågor.

De frågade om Peter, om kvällen de sist sågs. Han följde med dem i bilen, visade dem platsen vid hamnen. Stannade kvar och såg på hur dykarna letade efter hans försvunna vän. Allt kändes overkligt, bara några timmar tidigare hade han svurit på att läxa upp sin vän för att dragit in honom i slagsmålet. Nu kändes det så tomt, meningslöst.
Han stannade ett långt tag. Såg på hur sökandet fortsatte.
Men de fann honom aldrig.