Pragmati

Frågor som ständigt ställs vid fel tillfällen. Alla hoppar på ryggen och sparkar medan man ligger ner. Varför är jag den jag är? Det är inte mig det är fel på, det är de andra som är galna. Jag blundar och ser dem alla dö. Varenda en har någon gång fallit för min hand, precis som jag för deras. Utan mål i livet förkastas jag. Som en trasa de endast använt för att torka bort skiten under sina skor. Jag leker med tanken att förvirra dem till sinnesförvirring. Min tvetydighet driver dem bort, och jag glädjes. För jag ser dem inte längre, och det känns bra. För när man inte har någon man bryr sig om, varför ska man då engagera sig? Jag blundar allt oftare nu, för att se fler dö. När skall empatin vakna inom mig, när skall jag sluta glädjas åt andras oduglighet? Varför är det bara jag kvar som ler? Frågorna jag ställer besvaras enbart av mig, för jag är den enda som får höra dem. När gick jag över gränsen från självförakt till hybris?