Han la sig sakta ner för att sova. Men tankarna var många, och hatet stort. Besvikelsen som växte för varje andetag kändes som ett sår som bara vidgades. Han vägrade acceptera det hela. Men han visste att det var över, och en del av honom var glad. Nu visste han vad som gällde, och hon var borta från hans liv.
Han suckade, för han visste att han inte skulle få nån sömn denna natt.
Han förstod inte hur känslor som funnits i över två år, kunde dö bort på en vecka. Hur tårarna som föll, och hur kaoset som bildats kunde dö ut så fort. Hur de kunde ersättas snabbare än regndroppen faller.
Var allt så falskt? Så ytligt? var alla dessa känslor spelade?
Vad sa det om honom? Hur kunde han fastna för något som inte ens fanns?
Om detta var hur det var menat för honom, varför skulle han då utsätta sig för något sådant igen?
Han suckade igen, bestämde sig för att han visst det kunde sova. Nu fanns det inget hinder längre.
Han la sig på sidan och sträckte sig efter kniven...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar